Svalorna Latinamerika

ANGELA: Ja till fler insatser mot kvinnovåld

2012-01-24T14:49:00.008-05:00

Angela Alcalá i Peru, inlägg 4

Nu har jag två veckor kvar tills jag slutar på Svalorna Latinamerika i Peru och det känns sorgligt. Jag har träffat underbara människor, både på kontoret och när jag har varit ute i fält. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut när jag är tillbaka i Sverige och just nu tänker jag inte heller på det. Istället tänker jag bara på min tid här och på det jag har upplevt. Det känns bra att ha varit delaktig i något så viktigt som att kunna få människors liv att bli bättre.

Under november 2011 gjorde jag en rad intervjuer med utsatta kvinnor, ungdomar i Majes samt samarbetspartners till Svalorna Latinamerika. Intervjuerna visade att målgruppen visste lite om sina rättigheter när programmet för landsbygdsutveckling PDR började samt att programmet hade förändrat deras livssituation. Många kvinnor berättade exempelvis hur de ofta blev misshandlade av sina män. Det var inte förrän de hade deltagit i olika workshops som PDR organiserade, som de insåg att det var fel att de hade utsatts för våld. Nu vet de hur den rättsliga vägen ser ut, de vet att de har rättigheter. I en intervju med Roberta Marmanillo, en kvinna som jobbar på CIED som är en av Svalorna Latinamerikas samarbetspartners, togs det upp ett exempel på våld mot kvinnor. Roberta berättade om en kvinna som hade varit delaktig i PDR under många år. Kvinnans dotter hade blivit våldtagen och både kvinnan och en annan kvinnlig släktning anmälde brottet. Mannen fick sitt straff och sitter nu i fängelset. Kvinnan hade sagt till Roberta:

- Ni hade pratat om det här i era workshops, ni har visat oss vägen till att anmäla.

Både Roberta och jag satt där, på CIEDs trädgård, med tårar i ögonen. Det var en känslig berättelse. Vi satt tysta en stund. Sedan var vi glada över att rättvisan skipades.
Många andra kvinnor som deltog i programmet har startat eget och fått ett bättre självförtroende. De sade att de tidigare var blyga och inte vågade diskutera på samma sätt som idag. De kräver sina rättigheter, de talar med lokalpolitiker när de inser att saker och ting behöver förbättras i deras kommuner samtidigt som de gör ett socialt arbete i deras kommuner. Detta genom att ha bildat grupper mot kvinnovåld där de tar emot utsatta kvinnor och visar hur de också kan kräva sina rättigheter.

Bilden: Estefania Salas Ramos arbetar mot misshandel av barn och kvinnor i Majeskommun

Arbetet som PDR har gjort har varit långt och inte alltid lätt enligt alla deltagarna men målgruppens berättelser visar hur viktigt det är att ha liknande program och insatser som de Svalorna Latinamerika jobbar med.

Angela Alcalá

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!” Del 2

2012-01-09T10:53:00.000-05:00

Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Arbetet måste göras könlöst och parallellt med arbetet för att stärka alla kvinnor. Annars kommer vi att fortsätta behöva instifta internationella dagar för att uppmärksamma sådant som borde vara avskaffat, exempelvis 28 september, dagen för att avkriminalisera abort i Latinamerika och Västindien. Eller 8 mars, den internationella kvinnodagen. Men även den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. För hur vi än vrider och vänder på det, och med risk för att dra till mig arga kommentarer, måste jag säga att det vi gör de dagarna trots att det är ett viktigt arbete, är att angripa konsekvenserna och inte kärnproblemen. För mig är nödvändigheten att involvera männen lika självklar som det är ett faktum att det är de som sitter med all makt och alla resurser. Jag är övertygad om att vi genom att skuldbelägga männen många gånger även skjuter ifrån oss de som faktiskt skulle vilja ansluta sig i arbetet för att förändra könsnormerna i världen. Ännu en aspekt som också glöms bort är att männen själva är offer för mansgris/macho/patriarkat och liknande asymmetrisk maktbalans som råder mellan könen men även mellan och inom andra kategorier, vilket också fråntas fokus när vi endast koncentrerar oss på oss själva.

Jag som kvinna och aktiv feminist, med en fot i Sverige och den andra i Nicaragua, har med mina tankar kring vikten av att involvera män i detta arbete då och då lyckats trampa på starka feministiska tår. Vissa har tittat på mig med en blick som om jag var lite blåst, andra har tagit till sig av mina funderingar men kommit med argument om att världen inte är redo för det ännu. Ett annat argument har varit att stärkandet av kvinnor måste göras först, och sedan kan männen inkluderas. På frågan om djupare reflektioner kring den ordningen har jag ännu inte hört något som jag kan godta som ett välgrundad och genomtänkt orsakssamband och slutsats. Jag har själv heller inte förstått varför det ena måste utesluta det andra. Ännu ett argument är att med ett sådant arbetssätt skulle resurser ännu en gång förskjutas till männen, vilka redan har alla resurser. Inte heller den tankegången låter så välformulerad, det är ju det som hela asymmetrin mellan könen från första början bygger på, genom att det ena såg utrymme att exkludera/exploatera det andra. Varför skulle vi inte kunna inkludera pojkar i vårt arbete och stärka även dem, få även dem att förstå den struktur som de själva kommer att vara en del av som vuxna aktörer?

Jag måste ändå hålla fast vid att jag som kvinna och i allra högsta grad en aktiv feminist inte kan arbeta utan att inkludera männen i det arbetet. Jag kommer trots arga blickar och ironiska kommentarer om min lämplighet att uttala mig om detta, fortsätta hävda att det är, om inte det enda så kanske det närmaste nödvändigaste nästa steg till lösningen för att komma åt problemet. Annars är jag lika okunnig, lika hatisk, sexistisk och biologisk som de män som aktivt och medvetet arbetar för att de rådande normerna i samhället ska upprätthållas. Vad vinner jag som kvinna på att polarisera mitt arbete? Vad vinner jag på att mina bröder, framtida söner, pappa och livspartner ska hatas av mina medsystrar på grund av sitt kön? Hur kan jag hjälpa de 70 000 kvinnor som varje år dör till följd av illegala aborter om hälften av jordens befolkning exkluderas? Vi alla oavsett kön måste känna att det är vårt ansvar att inte bara mildra symtomen av kvinnors bristande rättigheter, utan även komma åt sjukdomens kärna och bota det helt, en gång för alla. Och helt subjektivt, hur hade mitt liv sett ut om inte en människa, av det manliga könet, tagit sitt ansvar och varit både mamma och pappa? Då hade jag kanske varit den flickan idag.

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!" Del 1

2012-01-09T10:47:00.003-05:00

Det ligger inbyggt i mitt system, mina rättigheter, att själv avgöra hur min framtid ska se ut, planera tillsammans med min partner hur många barn vi vill ha och hur dessa liv kan komma att se ut. Skulle jag i lagens namn ses som kriminell om jag någon gång i framtiden skulle ta beslutet att utföra en abort? Svaret är ja. Ja om jag skulle ha mitt liv i Latinamerika. Jag andas ut, och inombords känner jag en djup tacksamhet över det faktum att jag inte bor där, idag. Samtidigt överväldigas jag av en sådan voluminös känsla av sympati med mina medsystrar i Latinamerika och andra världsdelar som inte varit lika tursamma och har möjligheten att i viss mån bestämma över sin egen kropp. Jag känner ilska och sorg för att man i världen inte prioriterar kvinnor, för att ca 70 000 kvinnor varje år får offra sina liv runt om i världen på grund av bristande mödravård eller i samband med misslyckade illegala aborter. Jag tänker på Millenniemål nummer fem som fastslår att man ska förbättra mödrahälsan och minska dödligheten i barnsäng med tre fjärdedelar till år 2015, samtidigt som det är det mål som man verkar uppnå allra minst. Jag tänker också på FN:s deklaration om rätten till livet. Alla dessa vackra formuleringar tycks i mitt västerländska sammanhang som självklara värderingar. Jag inser dock, att de formuleringar om mänskliga rättigheter likt mycket annat i världen är väldigt relativiserat både i västvärlden och i andra världsdelar. När jag för några månader sen tittade på dokumentären ” Född på gatan” blev jag väldigt känslosam. Dokumentären handlar om en tjej med liknande nyfikenhet på kärleken, livet och sin omgivning som de flesta tjejer i sina tonår. Men där fanns även andra önskningar och funderingar som för de flesta tjejer/kvinnor i Sverige, mig inkluderat, tas förgivna. Det handlade om ovissheten om var hon skulle spendera natten, hur hon skulle få mat, hur hon skulle kunna ge sin nyfödda dotter ett bättre liv och bättre möjligheter än det liv hon själv levt. Flickan i fråga är endast nitton år gammal, och i mina ögon fortfarande ett barn. Hur kan ett barn uppfostra ett annat barn? Hur kan staten legitimera det faktum att barn föder barn? Exempelvis är 50 procent av Nicaraguas befolkning under 18 år och 80 procent under 25 år. Vad blir konsekvenserna av detta för samhällsutvecklingen?

På många sätt är det otänkbart för mig att staten, den institution som ska skydda och garantera mina rättigheter på samma gång skall vara orsaken till att så många av mina rättigheter blir kränkta. Men så bor jag i Sverige också. Samtidigt är det uppenbart att den katolska kyrkan skulle ha all makt över min kropp om Jag hade levt kvar i Nicaragua. Större våld mot kvinnor går väl knappast att hitta, och det blir så tydligt smärtsamt eftersom den flickan kunde ha varit Jag. Det våldet kunde Jag också ha varit offer för.

Som samordnare för kampanjen ”Rätten till din egen kropp!” på Svalorna Latinamerika har jag de senaste månaderna planerat kring 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Mina tankar har därför kretsat väldigt mycket kring varför en sådan dag är extra viktig att uppmärksamma. Precis som med internationella kvinnodagen är jag av den åsikt att det är dagar som borde vara varje dag. Dessa enstaka dagar och deras nödvändighet ser jag sorgset som ett kvitto på allt arbete som fortfarande måste till för att det ska råda någon form av balans i samhället och världen, vad gäller kvinnors avsaknad av rättigheter. Vad är det vi gör egentligen? Varför är vi inte där än? Jag sätter mitt arbete i kontexten. Den 25 november kunde jag konstatera att publiken som anmält sig till största del bestod av kvinnor. Det gav mig huvudbry, särskilt då röda tråden för dagen var att ”vi tillsammans hittar vägen och medlen” för att nå en värld där våld mot kvinnor är avskaffat. Hittills har arbetet kretsat kring att stärka kvinnor i deras strävan att lämna utsatta situationer, och det är ett Otroligt viktigt arbete på många sätt. Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

MADELEINE: Några sista ord från Miami flygplats

2011-12-19T15:13:00.026-05:00

Madeleine Winqvist i Nicaragua: Inlägg 3

Klockan är sex på kvällen. Om två timmar ska planet lyfta och ta mig tillbaka till Stockholm. Senast jag var på Miami flygplats var för tre och en halv månad sedan. Då var jag påväg till Nicaragua och Estelí för att arbeta som programassistent för Svalorna LA. Nu sitter jag här igen och ser istället tillbaka på allt jag upplevt under denna korta men intensiva tid i Nicaragua.

När jag ändå har lite tid att slå ihjäl passar jag på att skriva mitt sista blogginlägg. Det finns mycket jag vill berätta. Till exempel om alla intressanta människor jag har träffat, om de kvinnor, barn och ungdomar som delat med sig av sina livsöden, om de många aktiviteter jag fick chans att delta vid. Men jag väljer istället att tillägna mitt sista inlägg till arbetet som pågår inom Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer.

Jag hade turen att få komma till Svalorna LA i Nicaragua just när man skulle börja planera inför en ny femårscykel av programmet Barn och ungas rättigheter och utveckling i Nicaragua. Den nya programfasen som kommer att fokusera på förebyggande arbete mot sexuell komersiell exploatering av barn och unga sätter igång andra halvan av 2012. Hösten har därför präglats av ett intensivt arbete med att lägga grunden för det nya programmet.

För mig har denna erfarenhet varit lärorik. Jag har bland annat fått en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom ett lyckat biståndsprogram. Det gav mig också tillfälle att lära känna de nya samarbetsorganisationerna som kommer att genomföra programmet. De har alla ett brinnande engagemang för barns rättigheter, och med sina skilda erfarenheter har de tillsammans den kunskap och styrka som behövs för att ta sig an ett sådant komplext tema som sexuell komersiell exploatering av barn och unga.

Ett tillfälle jag minns väl från höstens planeringsarbete var när Svalorna LA och samarbetsorganisationerna träffades för att komma överens om målet för det nya programmet. Diskussionerna var intensiva, tidsvis frustrerande och tidsvis fulla med energi och entusiasm. Det här var en avgörande stund. Det var nu inriktningen för de kommande fem årens arbete skulle avgöras. Det tog sin tid men tillslut kom gruppen fram till ett gemensamt mål för sitt framtida arbete.

Att arbeta förbyggande mot sexuell komersiell exploatering är ett viktigt men svårt åtagande. Det kräver att man utmanar etablerade normer och värderingar i samhället som exempelvis normer kring sexualitet, vilket i ett land som Nicaragua kan vara ett känsligt ämne att beröra. Jag är dock övertygad om att Svalorna LA tillsammans med sina nya samarbetsorganisationer kommer att göra en betydande insats för barn och unga som riskerar att utsättas för denna värsta form av kränkning. När jag nu fortsätter vidare på annat håll kommer jag med stort intresse följa deras arbete.

Lycka till och tack för en spännande tid!

Text och foto: Madeleine Winqvist

Lilla snigel, akta dig annars...

2011-12-15T09:36:00.010-05:00

Angela Alcalá i Peru, inlägg 3

Nu har jag varit i Peru ganska länge och det känns bra att vara här. Jag har ett vanligt liv och jag trivs med det. Jag trivs med att inte vara turist. Från måndag till fredag jobbar jag på Svalorna Latinamerika, deltar i viktiga möten, går på konferenser, pratar om intressanta ämnen, skriver artiklar, tänker, analyserar. Mitt jobb är en del av mig och jag trivs oerhört mycket med det. En annan del av mig är min dotter Julia, som är tre år och en väldig fin liten tjej. När jag inte jobbar är jag oftast med henne. Vi hittar på roliga saker, går på restauranger o.s.v. Självklart har jag ett socialt liv med kompisar, där jag kan vara vuxen-Angela och inte jobb-Angela eller mamma-Angela. Men det är inte det jag vill skriva om här.

När jag är med Julia vill jag ge henne all min uppmärksamhet, vill ha kvalitetstid med henne och samtidigt som vi leker och har kul passar jag på att visa och lära henne de värderingar jag tycker är viktiga för henne att lära sig. Därför är det svårt för mig att resa med henne när det bara visas våldsamma filmer på bussarna i Peru. Jag är emot våld i alla sina former och vill inte att hon ska använda sig av våld på något som helst sätt. En gång kände jag mig som "tråkiga tanten" som sa till chauffören att byta film eftersom den var för våldsam. Jag fick arga blickar från några av resenärerna som ville titta på den brasilianska filmen där de svor var femte sekund och använde sig av våld. Jag ville inte att Julia skulle se den och inte heller de andra barnen som satt på bussen. Men ingen annan hade några problem med det. Bara jag.

I söndags reste vi mitt på dagen i tre timmar med buss och tack och lov sov Julia ganska länge men hon vaknade mitt i den blodiga filmen, precis när en man fick ett öra avskuret med en kniv och det rann massa blod. Hon hann se det och jag håller med det jag hört om att barn är som en svamp som suger åt sig all information de kommer åt. Här är bekräftelsen på den hypotesen: Jag ville att vi skulle sjunga på bussen istället för att titta på den hemska filmen. Och vad var det hon sjöng? Hon sjöng: Lilla snigel, akta dig, annars skär jag dig! Mmm... inte alls bra tänkte jag. Jag orkade inte gå fram till chauffören den här gången utan jag lekte hela vägen med Julia så att hon inte kunde se filmen. Vi hade det jätteroligt. Samtidigt tittade jag på alla andra föräldrar som satt med sina barn och tittade på filmen. Ibland undrar jag om jag är hjärnskadad av all antropologi, av alla mina tidigare fältarbeten som kanske har gjort att jag analyserar precis allt i alla situationer? Är det jobb-Angela som tar över ibland? Jag vet bara att ibland vill jag vara mammig och jag skäms inte för det. Och självklart vill jag att Julia ska sjunga den rätta versionen av lilla snigel...

Angela Alcalá

IDA: Lussebullar - godast i Bolivia

2011-12-13T21:44:00.013-05:00

Ida Lind i Bolivia, inlägg 4

Av någon anledning slutar ofta samtalen med andra "expats" som flyttat till Bolivia i att handla om mat. De kan handla om maten i Bolivia eller om hur svårt det är att vara vegetarian här, men många gånger handlar samtalen om maten hemifrån som man saknar.

Nu i juletider har det varit ännu viktigare att berätta om alla sötsaker, allt gott på julbordet och doften av glögg och en riktig julgran. Trots att här finns enormt mycket julpynt i varje gathörn, skyltfönster och lägenhet har julstämningen inte riktigt infunnit sig...tills nu.

Shoppandet av julklappar har satt igång, något som är betydligt roligare när man befinner sig utanför Sveriges gränser, då det finns så mycket nytt man kan köpa. Dessutom är det Lucia, Sveriges vackraste tradition, om ni frågar mig. Detta innebär också att, efter ett par körövningar, så är det dags för Luciatåg. Förutom de levande ljusen, vita särkarna och den obligatoriska julstressen så är det lussebullarna som gör att julstämningen infinner sig. Jag har aldrig smakat en så god lussebulle i hela mitt liv! Och jag tror inte det beror på något hemligt recept utan på att det var just det som saknades för att jag skulle känna julstämning. En liten smak av svensk jul.

Det bästa med att fira en svensk tradition utomlands är att man får dela med sig av någonting man känner starkt för med personer från landet. Det känns som att jag äntligen får ge något tillbaka efter att ha fått tagit del av den bolivianska kulturen och dess traditioner med dans och musik under tre månader. Det har varit ett ständigt kulturutbyte men det är först nu det även är ett traditionsutbyte jag har med Bolivia, och det känns fantastiskt! Lite extra fantastiskt när man får vara huvudpersonen i dramat:

GLAD LUCIA var du än befinner dig!

Text: Ida Lind

Foto: Michaela Rosenholm, Ida Lind och Sanne Orozco Jensen

IDA: Kärlek och porr i offentliga rummet

2011-12-05T22:37:00.005-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 7

I Sydamerikas skivbutiker trängs reggaeton-, samba-, R&B-, pop- och elektroskivor på hyllorna. En blandning av olika musikstilar, naturligtvis. Skillnaden mot svenska skivbutiker är konceptet för omslagen, som ofta är detsamma oavsett genre. En kvinnorumpa i stringtrosor, eller en halvnaken tjej som slänger en förförisk blick över axeln in i kameran. Eller varför inte en kombination av de båda på ett och samma omslag.

Det är inte bara musikindustrin som utnyttjar dragkraften i nakenhet. Frisörsalonger med affischer och restauranger med almanackor som pryds av i det närmaste nakna tjejer, annonsbilder i tidningarna som man i Sverige aldrig någonsin skulle råka se utan att göra ett aktivt försök. Jag gick förbi en klinik där en affisch gjorde reklam för diverse gynekologiska undersökningar, och jag undrade vilken målgrupp de har och vad de vill signalera. En sjuksyster i kort-kort klänning, med uppsprayat hår och plutläppar, ihållandes en överdiminsionerad spruta. Vill du bli injicerad av mig?, verkade hon vilja fråga med lite släpig röst. Ifall hon hade kunnat prata.

Samtidigt som hela omgivningen är sexualiserad, är sex här inte alls är okontroversiellt. Här bor man i regel hemma hos sina föräldrar fram tills man gifter sig, och dit tar man inte med någon för att sova över. Flick- eller pojkvänner, det spelar i många familjer ingen roll hur seriöst förhållandet är och hur accepterad ens partner är, in i flickrummet eller pojkrummet ska de inte, det vore att missakta hemmet. En del tar in på hotell, med föräldrarnas vetskap. Det är väl någorlunda okej att det händer, men inte i hemmets heliga vrå.

Arequipas gator och vrår är fyllda med förälskade par. De promenerar hand i hand eller omslingrade, de står i varenda gatuhörn och hånglar, sitter på caféer och restauranger djupt försjunkna i varandras ögon. Här är det inte, som i Sverige, otrevligt att vara "parig" när man umgås med andra. Det är kanske snarare lite konstigt om du inte beter dig käreksfullt mot din partner även när andra är närvarande. De förälskade har kastats ut på gatan, för hemma ska de inte vara. På gatan sitter de nu jämte affischer på nakna kvinnor, och visar sin kärlek för resten av världen.

Ida Lövestam

SANNE: Tillbaka i Bolivia

2011-11-28T18:22:00.003-05:00

Sanne i Bolivia, inlägg 1

Äntligen händer det som jag har sett fram emot i flera år. Äntligen är jag tillbaka i mitt underbara och kontrastfulla Bolivia.

Då jag först kom till Bolivia 2005 träffade jag ett land plågat av social oro och politiskt kaos. Faktiskt var situationen så instabil att jag fick rådet att ställa in min resa. Beslutet om att ändå åka iväg blev livsförändrande och resulterade i kärlek mellan olika kulturer och mötet med ett land som på så många olika sätt porträtterade ojämlikhet och orättvisa. År 2005 var det bolivianska samhället paralyserat av strejker och livsmedelsförsörjningen till flera av de stora städer hade blivit avskuren. Presidenten avgick, den efterföljande presidenten ville avgå men fick inte. Sen kom presidentvalet i december 2005 som synliggjorde samhällsförändringarna som ändå hade varit på gång under lång tid. Valet av Evo Morales som president skapade ett hopp om förändring och förbättring. Ursprungsbefolkningen

som aldrig förr hade haft en politisk röst fick nu en helt ny roll och påbörjade ett uppror mot den extrema sociala- och ekonomiska ojämlikheten i Bolivia. På gatan såg man ursprungsbefolkningen marschera med en nyvunnen stolthet och när jag pratade med folk kändes det som att där fanns ett uppriktigt hopp om försoning och anspråk på jämlikhet oberoende av klass och kulturell bakgrund.

Då jag kom tillbaka till Bolivia i slutet av 2008 var den sociala och politiska oron tillbaka i Bolivia. Det kändes som att Bolivia var på gränsen till inbördeskrig och den kulturella splittringen mellan bolivianer i öst och i väst var större än någonsin. Ännu en gång hade ras och kultur blivit en viktig faktor på den politiska agendan och detta påverkade allvarligt kampen om försoning som hade varit så närvarande efter valet 2005. Den politiska retoriken från oppositionen i det östra Bolivia var präglad av avståndstagande från ursprungsbefolkningens kultur i det västra Bolivia medan retoriken från väst kännetecknades av ett avståndstagande från den "vita" befolkningen i öst. Jag upplevde denna interna splittring i Bolivia som en identitetskris; grovt sagt ville den västra delen av Bolivia göra upp med kolonialismens förtryck och hitta tillbaka till deras ursprungliga kulturella rötter medan den östra delen av Bolivia inte ville förknippas med ursprungsbefolkningens kultur utan det vita och moderna. Det verkade vara en kamp om att definiera vad det betyder att vara bolivian. Trots den nya politiska författningen som kom 2009, som säkrade Bolivia som ett plurinationellt land, verkade det som att det hade blivit viktigare än någonsin att definiera vad och vem man är som bolivian.

Idag, 2011, är den politiska och sociala situationen i Bolivia fortfarande för komplex för att kunna redogöras för i en blogg som denna. Bolivia kämpar fortfarande för att positionera sin kulturella identitet i en världen styrd av kapitalism och globalisering versus respekt för ursprungsbefolkningens kultur och önskningar, något som blev illustrerat under TIPNIS-demonstrationerna. Idag, när jag går på gatan i La Paz upplever jag att där har hänt sociala förändringar. Där finns fortfarande extrem fattigdom men det verkar som att regeringens metoder har skapat förändringar för några människor medan andra fortfarande lever utan sociala och politiska rättigheter. Den politiska retoriken om miljön och pachamama (Moder Jord) verkar vara långt ifrån verkligheten då gatorna drunknar i sopor. Evo Morales popularitet dalar och många bolivianer uttrycker att de känner sig exkluderade av regeringens retorik om vad det betyder att vara Bolivian. Vad framtiden bjuder på kan bara tiden utvisa…

Text: Sanne Orozco Jensen

Foto: Svalorna Latinamerika

ANGELA: Köpa solglasögon? Mmm, kanske, göra ett ultraljud? nej tack, inte idag.

2011-11-17T09:36:00.010-05:00

Angela Alcalá i Peru, inlägg 2

Jag måste bara säga så här: Det finns inget som är omöjligt när det gäller att handla tjänster eller köpa saker i Peru. Varje dag blir jag förvånad över hur lätt det är hitta det just man behöver. Idag till exempel hade jag ont i huvudet och ville handla huvudvärkstabletter, då gick jag till apoteket och handlade bara 2, inte ett helt paket med 40st. som man måste göra i Sverige. På helgerna, när parkerna öppnar (ja, de är stängda på vardagar), då kan man passa på att kontrollera vikten och väga sig. För detta betalar man bara 50 ”centavos” vilket motsvarar knappt 1,50 svenska kronor. Behöver man solglasögon, så finns det gott om gubbar som säljer dem på gatan. Och jag måste erkänna att de är otroligt jobbiga. De tjatar oerhört mycket på en att man ska köpa solglasögon, trots att de ser att man redan har ett par. Nä, jag föredrar nog tjejerna på ”Calle Goyeneche” som ler trevligt och bjuder en in till deras kontor så att man kan göra en undersökning med ultraljud. Till deras inbjudan svarar jag lika vänligt nej tack, och tänker att det är helt bissart att det finns en hel gata med tjejer som bjuder in alla förbipasserande tjejer till att göra ett ultraljud. Och det konstiga är att ingen annan tycker att det är konstigt. De skulle lika gärna kunna jobba på en restaurang och bjuda in alla förbipasserande till att äta dagens lunch.

Sen finns det en miljon saker man kan köpa på gatan. Det finns både gubbar och tanter som har ett kit med alla möjliga saker man kan tänka sig. Vilket jag tycker är väldigt bra. Här om dagen när jag gick på gatan såg jag att det fanns en snäll tant som sålde allt mellan himmel och jord: lim, sopppåsar, barnböcker osv. Jag gick hem med en påse klädnypor och en pincent i handen. Sen finns det de som sitter på gatan och erbjuder tjänsten att skriva åt en på skrivmaskin. Lite gammaldags och jätteroligt tycker jag. Man kanske ska dit när man ska skriva ett kärleksbrev... Ja, vad ska jag säga, jag tycker att det är oerhört praktiskt med alla dessa tjänster, man hittar alltid det man behöver och till och med det man trodde att man inte behövde!

Angela Alcalá

MADELEINE: Vad händer med rättigheterna när kyrkans makt missbrukas?

2011-11-14T17:54:00.014-05:00

Madeleine Winqvist i Nicaragua, blogginlägg 2

För två veckor sedan var det presidentval i Nicaragua. Det slutade med en brakseger för Daniel Ortega som får sitta kvar vid makten. Valprocessen var intressant men också bekymmersam att följa då den visade hur långt politikerna är villiga att gå för att vinna väljare. I Nicaragua, där nästintill hela befolkningen är kristen och majoriteten är troende katoliker, har den katolska kyrkan och religiös övertygelse fått en betydande roll i det politiska spelet.

Nicaragua är en sekulär stat och sedan 1939 råder religionsfrihet. Den katolska kyrkan har dock starkt inflytande i samhället och de katolska biskoparnas åsikter har stor inverkan på befolkningen. Det är därför inte ovanligt i Nicaragua att politiker använder religionen för att vinna folkets stöd.

Den omvalda presidenten Daniel Ortega är en av de politiker som har insett fördelarna med att föra samman politik och religion. Han använder sig ofta av kristen symbolik i sina tal och gick bland annat till val med slagorden "kristendom, socialism och solidaritet". Genom att alliera sig med kardinal Obando, huvudstadens ärkebiskop, och låta honom representera partiet i offentliga sammanhang har banden mellan partiet och kyrkan stärkts ytterligare.

Med katolska kyrkans starka fäste i Nicaragua är det emellertid inte konstigt att politiker vill visa upp en nära relation till kyrkan. Inför valet gick biskoparna ut med ett öppet brev till befolkningen i vilket de presenterade vilka egenskaper en presidentkandidat som är värd att rösta på skall ha. De avrådde bland annat från att rösta på presidentkandidater som är för abort och samkönat äktenskap.

Biskoparnas inflytande över politikerna gör sig speciellt tydligt i abortfrågan. Abort är sedan 2006 totalförbjudet i Nicaragua, även när kvinnans eller fostrets liv eller hälsa är i fara. När Amnesty International under sitt besök tidigare i år kritiserade abortförbudet satte detta igång en stark motreaktion hos biskoparna, som konsekvent hävdade rätten till liv. Ingen av presidentkandidaterna ifrågasatte biskoparnas hårda linje trots många protester från civilsamhället. Istället slöt de upp bakom biskoparna och gick alla till val med löftet om fortsatt abortförbud. Politikernas ovilja att ifrågasätta biskoparna i abortfrågan kränker inte bara kvinnans sexuella och reproduktiva rättigheter, det ger också företräde för de mest konservativa rösterna inom den katolska kyrkan framför mer liberala tolkningar.

För att vinna väljare krävs slughet och smidighet. Men när det politiska spelet riskerar att gå ut över något så fundamentalt som religionsfriheten och rätten till sin egen kropp och sexualitet kanske det är dags att se över spelets regler.

Text och foto: Madeleine Winqvist

IDA: De framlidna kommer på besök

2011-11-09T12:18:00.021-05:00

Ida Lind i Bolivia, inlägg 3

”De Dödas Dag” i Bolivia, även kallad ”Alla Helgons Dag”, börjar mitt på dagen den första november varje år. Under ett dygn kommer nära och kära som avlidit på besök till familjerna, som tar emot dem med blommor, mat och musik.

Foto: Avery Leigh White

Det är inte vilken mat som helst som lagas och bakas utan mycket av det har ett symboliskt värde. Ett exempel är att man bakar bröd i form av en stege, för att de framlidna ska kunna klättra upp till himlen, eller i form av en häst, för att de snabbt ska kunna transportera sig tillbaka.

Dessutom bakar man något som på aymara kallas ”tantawawas” som gav mig ett lite obehagligt intryck först. Det är bröd formade som dockor med målade, inbakade barnansikten.

När jag går vägen upp mot kyrkogården är gatan kantad med försäljare som staplar dessa ”bröddockor” på sina bord, tillsammans med sötsaker och pyttesmå glasflaskor med läsk och öl som man ska sätta vid graven.

Det första jag ser när jag kliver in på kyrkogården är stora cementlängor och det tar någon sekund innan jag förstår att allt är gravar och att man här begraver personer på höjden för att få plats med alla. Vissa gravar har bara ett tomt hål där man ställt blommor medan andra är lyxigt inglasade. Vissa har bilder på de avlidna. I vissa brinner ljus. I vissa ligger frukt, bröd, cigaretter och drickor. Tustentals personer är på besök under denna dag men de är inte klädda i svart och det är ingen sorgsen stämning. Vissa gråter men samtidigt hörs det sång och musik, det dansas och det skrattas.

Till en början känner jag mig påträngande, som att jag spionerar på en begravning och jag är rädd att familjerna ska tycka att jag lägger mig i deras privata angelägenheter. Efter att min vän som är fotograf, gått fram och pratat med personer, tagit deras portätt och jag sett deras glada reaktioner känner jag mig tryggare. Ingen ifrågasätter att jag är här och deltar i sorgen/festen.

Grupper med musiker går runt och spelar för de avlidna, om familjerna så önskar och mot en billig penning förstås. Vi sätter oss ner på en trappa och lyssnar när ett tiotal unga killar, med bastrummor, cymbaler, panflöjter och gitarrer, spelar och sjunger en glad melodi. Det är så vackert och jag känner ett leende sprida sig mitt på den centrala kyrkogården i La Paz.

Text och foto: Ida Lind

Porträttfoto: Avery Leigh White

infobolivia@svalorna.se

SANNA: Från ett mörkt och höstigt Stockholm

2011-11-09T08:40:00.000-05:00

Vi praktikanter här på kansliet har inte varit jättebra på att uppdatera våra bloggar, men nu var det äntligen dags! Lite skrivkramp, lite ovana blogga, och känslan av att Sverige inte är lika spännande som verksamhetsländerna har gjort att i alla fall jag har skjutit upp det hela.

Men nu är det faktiskt spännande saker på gång!

Senaste nytt är att Vilma Núñez de Escorcia har blivit tilldelat årets Stieg Larsson-pris, och nu är hon i Sverige och ska delta i ett seminarium. Det ska diskuteras rätten till abort – är den hotad även i andra delar av världen, och kanske till och med i Sverige? Det ska seminariet få upplysa om, och det får bli något jag återkommer till.

Andra spännande saker på gång är MR-dagarna som går av stapeln i Stockholm den 14 till 15 november. Det finns möjlighet att gå på seminarium, att träffa andra organisationer och föreningar, och dagarna kommer helt enkelt bidra till lite beslutsångest när man ska försöka bestämma sig för vad man ska gå på. Svalorna LA ska dessutom bidra med ett miniseminarium, där det ska prata om ekonomiska rättigheter och Peru. Det ska inte missas!

November fortsätter att vara spännande, då det den 19:e till 22:a är Globala Malmö där syftet är att få ned globala frågor på mer lokalnivå. Den 25 november är det Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, och det planeras en otroligt spännande dag.

Det finns trots allt lite ljus i allt höstmörker. Dessutom har lussebullarna kommit!

IDA: Svalornas maskineri smörjs i Peru

2011-11-07T12:29:00.005-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 6

- Hur många ska komma ifrån Bolivia?
Frågan ställdes ett antal gånger under planeringen inför Svalorna Latinamerikas regionsmöte i Peru. Det skulle vara allmänt val i Bolivia till högsta domstolen dagen innan mötets början, och det var dessutom oklart om svalorna ifrån Bolivia skulle kunna korsa gränsen dagarna innan mötet på grund av TIPNIS-marchen som man trodde skulle nå La Paz någon av dessa dagar. Vilka i personalen som skulle kunna komma till Peru, vilken dag, och med vilket transportsätt, var länge oklart.

När alla som skulle komma ifrån Bolivia, Nicaragua och Sverige väl var på plats och mötet tog fart gick dock allt som på räls. Tider hölls och schemat sprack inte trots att det fanns mycket att diskutera. En rad givande diskussioner - om ideologi, anställningsvillkor, genus- och miljöarbete, resultatmätning, förhållningssätt till lokala samarbetsorganisationer, kontroll av användning av finansiella medel med mera med mera - hölls under veckan. Allt arbete som utförs i de tre verksamhetsländerna skulle harmoniseras och samordnas, och när helgen kom tror jag knappast att jag var den enda som kände mig ganska rejält... slut.

Förutom att diskutera allt som behövde diskuteras, var en annan fördel med mötet att få träffa de som kommit dit, i verkliga livet. Människor som jag bara känt som namn på en skärm, i ett annat land, som jag har mailat med eller haft skypemöte med eller hört talas om, fick äntligen ansikten och personligheter! Det finns ett mervärde i att skapa en vi-känsla, och det känns bra att tänka att nästa gång jag har kontakt med någon av dem så vet jag lite mer om dem jag pratar med än deras namn, arbetsuppgifter och kvalitén på deras internetuppkoppling.

Lördagen var sista dagen på regionalmötet, och söndagen blev en paus, en utandning, innan måndagen kom. Jag funderar över vad mötet har givit mig, vad det har betytt att träffa medarbetare från andra delar av organisationen, ta gemensamma beslut och definiera ansvarsområden tillsammans. Jag kommer fram till att min plats är lite tydligare nu, även om jag redan visste vad jag själv arbetade med. Jag visste vilken kugge jag var. Nu vet jag hur maskinen ser ut.

Ida Lövestam

IDA: Mandalas – lösningen på den ekonomiska krisen?

2011-10-31T08:06:00.010-05:00

Ida Lind i Bolivia, inlägg 2

Trots att dagen varit varm biter kylan i fingrarna när jag på kvällen kliver in på bakgården till ett hus i centrala La Paz.

Det är byteshandel på gång.

Ett tiotal personer som jobbar med projektet håller på att bygga upp sina stationer och skriver på stora lappar vad de har att erbjuda. Här erbjuds allt från organiskt hemmagjort schampo och egengjord choklad till lektioner i modern dans och datorinstallationer. En man har till och med skrivit på sin lapp att han erbjuder sig att lyssna.

För kvällen är det även premiär för den nyuppfunna valutan Mandalas.

När folk börjar strömma in uppstår en smärre förvirring. Hur mycket ska man egentligen ta betalt i den nya valutan? Vissa säger en Mandala medan andra säger tjugo. Detta leder till en hel del skratt men snart hittar den lilla marknaden en slags ekonomisk balans, två Mandalas för chokladen och femton för ett par örhängen i återvunnen plast. Många fortsätter också med den traditionella byteshandeln, varor mot varor. Rossmary Jaldín har mot slutet av kvällen lyckats byta till sig en hel kartong med filmer, marmelad, en keramikkurs, en fotografikurs och gratis tandvård. I utbyte har hon lovat att sticka vantar och sjalar.

Hon strålar.

”Det är så värt det, vilken kväll!”, utbrister hon medan hon visar mig allt hon kommit över.

Oktober månad innefattade den internationella dagen för utrotande av fattigdom och det känns som världen kokar av längtan efter förändring. Många tycker sig se ett behov av att hitta alternativa levnadssätt och alternativa ekonomier för att världen inte ska gå under av den ohållbara jakten efter ökade rikedomar. Framför allt så tänker jag på rörelsen Occupy Wall Street som numera inte bara pågår i New York utan har spridits över hela världen. Jag tänker också på Bolivia och ursprungsfolksmarschen från TIPNIS som pågick i två månader. För dem är inte utveckling i form av ökad BNP prio ett, utan de betonar vikten av att ta hand om Moder Jord (Pachamama). Mer om marschen finns på latinamerika.nu.

Jag kan inte påstå att jag tror att den nya valutan Mandalas kommer förändra situationen för världsekonomin men med tanke på utfallet för alla som var på evenemanget skulle jag säga att det är ett lyckat initiativ, vare sig det blir världsomvälvande eller inte!

Ida Lind

infobolivia@svalorna.se

ANGELA: Spanska som andra språk

2011-10-25T11:19:00.006-05:00

Angela Alcalá, Peru, inlägg 1

Först och främst måste jag säga att spanska är mitt modersmål. Hur som helst så har jag upptäckt att ”arequipeño” är ett nytt språk för mig. Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag inte förstår när servitrisen på restaurangen förklarar för mig vad ”caigua rellena” är. Hon pratar om en fylld grönsak och när hon ser att jag inte förstår, försöker hon förklara att ”caigua” liknar en annan grönsak, en grönsak jag inte heller vet vilken den är. Jag har känt mig vilse på den kulinariska fronten i Arequipa. Jag använder andra uttryck, andra ord för grönsaker, föremål och diverse. Men, men, sakta men säkert och efter tio dagar i Arequipa då jag hade testat väldigt många olika maträtter, kändes det som om jag var på väg att bli en arequipeño-matproffs.

Och det är inte bara när det gäller mat som jag har känt mig vilse, på jobbet har jag lärt mig många användbara ord (som jag i smyg skriver i mitt block så att jag vet vad de betyder). ”Equidad” dvs. ”jämställdhet” är ett mycket bra ord, ”empoderar” dvs. att få målgruppen vi jobbar med inom Svalorna Latinamerika att förstärka sin roll i samhället, är också ett mycket bra ord. Jag har inte bara ändrat mina ordval när jag beställer mat eller när jag pratar med mitt NGO-språk, jag har olika tonlägen beroende på vad jag gör också. Jag har ett allvarligt tonläge när jag bokar en konferenslokal, ett skämtsamt tonläge när jag prutar hos taxichauffören, ett avslappnat tonläge när jag är ute med Ida (den andra praktikanten) eller om jag är med andra peruaner utanför jobbet. Jag må ha spanska som ”första språk” men här gäller det att lära sig nya koder och samhällsregler så att man gör sig förstådd!

"Caigua rellena" (Fylld caigua)

En peruansk meny: Rena grekiskan för mig!

Angela Alcalá

MADELEINE: Väggkonst som inspirerar

2011-10-10T14:08:00.040-05:00

Madeleine Winqvist, Inlägg 1

Det bästa jag vet med att komma till andra kulturer är att jag för en stund lyfter blicken från marken och verkligen upplever min omgiving. Så när jag för en månad sedan kom till Nicaragua och Estelí för att påbörja min praktik, var bland det första jag uppmärksammade alla de väggmålningar som pryder Estelís husmurar.

De här väggmålningarna är mer än konst, de är ett sätt att förmedla ett budskap. Många av dem är annonser eller har ett partipolitiskt budskap, men så finns också de där målningarna som förmedlar något annat. Som ger ett budskap om förändring, jämställdhet, respekt och rättvisa.

Temana varierar. Ibland handlar det om barnens rättigheter, andra gånger om respekt för miljön eller ickevåld. Men varje gång jag går förbi en ny målning tänker jag att det är ett otroligt effektivt sätt att nå ut med ett budskap. Färgerna är starka och bilderna talar sitt tydliga språk. Ingen kan undvika dessa målningar och den information de förmedlar.

En dag möter jag Osiris, en kvinna som fullständigt brinner för detta kulturella uttryck. Hon började måla på väggar på 80-talet då trenden först kom till Estelí. När vi samtalar förstår jag att det finns så mycket mer bakom målningarna än vad jag som betraktare kan se. Osiris förklarar att det viktigaste med väggmålning är skapandet snarare än budskapet. Väggarna fungerar som verktyg för barn och ungdomar, som något som hjälper dem att reflektera. Att uttrycka sig om sina liv och sin omgivning. Barnen deltar i hela skapandeprocessen, från ide till uttförande, och genom att vara en del av detta kollektiva skapande stärks deras självkänsla samtidigt som de lär sig att tänka kritiskt och agera. Idag har Estelí fler än 130 väggmålningar skapade av barn och unga.

Det är ju fantastiskt! Budskapen som får mig att reagera så starkt är resultatet av något kanske ännu viktigare - barn och ungas möjlighet att uttrycka sig och komma till tals. Vi i Sverige kanske kan lära oss någonting av detta. Vi är duktiga på att marknadsföra våra kampanjer och organisationer, vilket är bra eftersom vi syns och hörs i samhället. Men vad väggmålningarna kan visa oss, är att det även finns andra sätt att förmedla ett viktigt budskap. Som kanske inte följer de senaste trenderna inom marknadsföring, men som bygger på delaktighet och gemensamt engagemang.

Nej, det är det här som är det bästa med att resa - att inspireras av andra kulturer.

Madeleine Winqvist

PERNILLA: Långsiktiga värden.

2011-10-07T02:24:00.002-05:00

Pernilla Nordvall i Sverige/Peru, inlägg 7

Dagen efter att jag kom hem från Peru regnade det. Efter månader utan regn var jag tvungen att dra på mig min vita regnkappa med lila prickar för att gå ut och känna hur regndropparna rann ner för mitt ansikte. Ner för ansiktet och in under kläderna.

Att komma tillbaka till Sverige efter att ha bott i Peru i fem månader har lett till nya insikter om mitt hemlnd. Sverige är ett grönt land. En bjärt kontrast mot Arequipas vita vulkansten. Här härskar en nästan bedövande tystnad i jämförelse med Arequipas bullriga trafik och att stå på en gata och inte se en enda människa är något som jag knappt kan dra mig till minnes att jag varit med om där.

Ibland kan jag känna att vi lever i en kultur som är fixerad vid att individen ensam måste vara framgångsrik på alla plan. Att uppnå omedelbar lycka och framgång blir ett överordnat värde som får oss att missa det bredare perspektivet. Vad framgång och lycka egentligen är råder det allt större förvirring kring, och min uppfattning är att allt fler blir fångade i sina egna krav på att förverkliga sig själva. Resultatet är att vi går runt med skygglappar som gör oss blinda för andra. Solidaritet och empati har blivit två slitna begrepp som sedan länge har passerat sina bäst-före datum.

Men allt är inte ensidigt och Sverige är inte endimensionellt. För en vecka sedan höll Björn Reisnert och jag en föreläsning i samarbete med filmfestivalen Latinamerika i Fokus. Jag berättade om våld i hemmet och om hur vi stödjer våra målgrupper i deras arbete med att förändra attityder. Björn berörde publiken med att berätta om Rosa Mamanis livsöde; en kvinna som lyckats lämna sin våldsamma man och som numera kämpar för att försörja sig själv och sina söner.

I publiken fanns flera generationer av engagemang. Där fanns människor som engagerat sig för Latinamerika i 30 år, vars kämparglöd ännu inte falnat. Där fanns studenter som ville engagera sig och veta mer. Dessa människor är bevis på att allting inte bara handlar om snabba framgångar, utan att långsiktighet och medmänsklighet fortfarande har ett värde.

Pernilla Nordvall
lokalgrupp.skane@svalorna.se

IDA: Kärlekens dag – Kvinnorna tar initiativen

2011-10-03T09:15:00.008-05:00

Ida Lind i Bolivia, inlägg 1

Jag hinner knappt landa på 4000 meters höjd förrän jag får veta att det är Kärlekens dag kommande dag i Bolivia. Vilket härligt välkomnande med en dag av kärlek, tänkte jag!

I Sverige är det inte ovanligt att tjejer tar initiativ till relationer och uppvaktar den hon är intresserad av. Enligt en av dagstidningarna här i Bolivia finns det även här många som frångått det traditionella ”man uppvaktar kvinna”- konceptet. Tidningen intervjuar en kvinna som förklarar hur det kommer sig: ”Nuförtiden tar kvinnor på sig roller som tidigare varit uteslutande mansroller och detta påverkar även de sociala rollerna”. Dagarna då mannen var den som skulle bjuda ut kvinnan på promenad eller på bio, är förbi, skriver tidningen.

En del anser här, precis som i Sverige, att dessa kärleksdagar mest är ett kommersiellt jippo. På kärlekskvällen, när mörkret lagt sig, tog jag en promenad på den upplysta avenyn El Prado. Gatljusen reflekterades i hundratals röda, hjärtformade ballonger med texten
”I LOVE YOU”. Trottoaren kryllade av kärleksfulla par och i varje gatuhörn kunde den som ville köpa rosor till sin partner. Det verkar som att det fortfarande är stora förväntningar på att det är mannen som ska uppvakta. Jag såg då ingen man som fick en ros av sin partner. Detta får jag bekräftat från en tjej från La Paz som bott i Sverige i flera år. ”Man märker stor skillnad på Sverige och Bolivia när det kommer till vem som uppvaktar vem”.

Normer tar självklart tid att förändra. Att en av de största dagstidningarna skriver om tjejer som tar mer initiativ visar ändå på att det knakar i de traditionella stereotyperna när det kommer till vad som är typiskt kvinnligt och manligt. Något som artikeln missar att analysera är de stereotyper män förväntas leva upp till. Sådana här förändringar kan även vara till stor lättnad för dem. Tänk vad skönt att slippa förväntas vara den som ska ta initiativ hela tiden. Därför vill jag säga ”Grattis alla bolivianska män!”

Läs hela tidningsartikeln (på spanska)

Ida Lind

infobolivia@svalorna.se

IDA: Sockerchock

2011-09-26T17:03:00.009-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 5

Efter två månader i det (då) somriga Sverige är jag sedan några veckor tillbaka i Arequipa för att fortsätta min praktik några månader till. Och jag märker att jag liksom en guldfisk förvånas över samma saker om och om igen. Varför har toalettpappret dränkts i stark parfym, undrar jag. Och varför saknas det toalettsits på så många av de offentliga toaletterna, är det verkligen en så pass stor investering? Tar folk med sig dem därifrån, eller går de sönder väldigt lätt? Jag förstår det inte alls. Och så undrar jag till sist varför det är så svårt att leva nyttigt här.

I somras, i Sverige, hävde jag i mig kilo efter kilo med både hembakat och köpt bröd. Surdegsbröd. Fullkorn och frön. Här är det aningen svårare, både att hitta ingredienser till att baka själv, och att hitta bröd som inte bara är vitt pluff med luft. "Fullkorn", står det på paketet, men vitt rostbröd är det jag hittar jag när jag öppnar det. Nyligen fick jag höra att det faktiskt finns grovt bröd här också. Både gott och nyttigt tydligen, men tyvärr mer än dubbelt så dyrt.

”Vad vill du ha att dricka till maten?”, frågar tjejen som jobbar på restaurangen jag gått till. En läsk ingår, vatten kostar extra. Kanske är det för att jag är bortskämd med rent, gratis, vatten i kranen, men jag tycker ändå att vatten borde vara billigare än läsk. Och det är inte bara på restauranger som jag finner denna vurm för söta smaker; den så kallade naturella yoghurten är knappast naturell och ingen frågar mig huruvida jag vill ha socker i kaffet utan istället hur många skedar de ska skopa i.

Man undrar ju lite över konsekvenserna för folkhälsan, när sötat är billigare än sockerfritt, grovt bröd dubbelt så dyrt som vitt, och när utgångspunkten är ”med extra socker” medan ”utan socker” anses avvikande. Jag förvånas över samma saker, som detta, varje dag om och om igen. Fast å andra sidan verkar jag också förvåna alla andra om och om igen, när jag uttalar de nästan aldrig hörda orden: ”utan socker tack”.

Ida Lövestam

VANESSA: Sista dagen och början på något nytt

2011-07-27T11:51:00.016-05:00

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 5

Slutet på min praktik men även en början på något nytt, ett nytt äventyr i en annan del av Peru.

Praktiken har närmat sig sitt slut och jag har deltagit i min sista workshop för denna gång i Majes (2 timmar utanför Arequipa) på en skola. Där förberedes det inför Perus ”Fiestas Patrias” (Perus nationaldag). Eleverna förberedde en liten mässa där varje region som finns i Peru står representerad. Vissa elever har på sig traditionella kläder från regionerna och det presenteras varje regions traditionella specialiteter, allt från den typiska maträtten till den unika historien. Hela syftet är att lära sig om Perus olikheter vad gäller kultur, språk och etniciteter. När jag gick runt på mässan påmindes jag om min tid på högstadiet då vi hade motsvarande ”Kulturdagar” och ”Internationella dagar” med syftet att man lär sig om andra kulturer. Det var roligt att se att olika länder har liknande workshops och tankar.

Jag besökte skolan med två lokala samarbetsorganisationer till Svalorna LA för att dela ut diplom och priser till elever som hade engagerad sig extra mycket i ett projekt som funnits på skolan. Projektet bestod av en lite bokhörna i skolans lilla bibliotek som innehöll olika temaböcker om till exempel mänskliga rättigheter, våld i familjen, miljö etc. Det finns några elever som hade utmärkt sig extra mycket som hade läst mycket och ritat olika konstverk till de olika teman. De belönades med diplom och priser! Jag presenterades som representant för Svalorna LA som är finansiärer till projektet och jag fick dela ut diplom och priser, vilken ära!

Och det har varit en ära att få vara praktikant! Tiden har varit otrolig lärorik och intressant! Det har varit ett oförglömligt äventyr! Jag fick frågan tidigare i veckan, vad jag har gillat mest; det är utmaningen med praktiken! Jag tycker om utmaningar och möjligheten att få lära mig nya saker och utvecklas, något jag verkligen har fått göra på Svalorna LA! Ovärderliga erfarenheter som jag tar med mig till nästa utmaning: mina universitetsstudier i Lima! Och som man brukar säga, ett avslut är alltid början på något nytt. Och snarare än ett avslut så är detta ett uppehåll, jag hoppas på att återvända nästa år till Svalorna LA i Arequipa för min C-uppsats.

Gracias y hasta luego!

Vanessa Daurer

VANESSA: Gör eget papper!

2011-07-13T08:54:00.011-05:00

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 4

Inspiration och kreativitet flödar på en workshop om hur man tillverkar eget papper.

Vi besökte en skola i Yarabamba utanför Arequipa för att göra eleverna medvetna om ett miljötänk och hur man kan återvinna. Detta var väldigt annorlunda än vad jag hade föreställt mig, jag trodde vi skulle gå igenom hur man sorterar sopor som bäst. Men här fick barnen istället lära sig hur man kan använda gammalt och skapa nytt. De fick återvinna gamla tidningar och göra nytt papper utav de. Detta med hjälp av en köksmix, vatten och en handgjord liten press av trä.

Varför fick jag aldrig lära mig hur man gör eget papper? Jag kommer ihåg att jag fick besöka ett pappersbruk där man tillverkade papper. Mitt minne från det besöket är en illaluktande rundvandring på Skellefteås pappersbruk med monster till maskiner, som jag uppfattade det som då. Visst var det häftigt, men tio år senare är det minst lika roligt att faktiskt få se hur man kan göra papper på egen hand och vad man åstadkomma själv. Barnen uppskattade workshopen och engagerade sig glatt och lekfullt, medans jag stod funderade på när jag skulle ställa mig hemma i Sverige och återvinna alla reklampapper jag brukar få hem i brevlådan!

Vanessa Daurer

Almedalen: Ska man ta debatten?

2011-07-11T14:26:00.012-05:00

För ett år sedan, inför valet, så gick diskussionen. Ska man ta diskussionen mot Sverigedemokraterna eller leder det till att de främlingsfientliga åsikterna når ut till fler personer? Ska man istället ignorera? Når de då färre personer eller får de föra fram sitt främlingsfientliga budskap oemotsagda? Frågan är svår. Det finns självklart inget facit och det är svårt att veta om förra årets valresultat hade kunnat bli ett annat om media och politiska partier hade agerat på ett annat sätt.

Frågan om man ska ta debatten eller ignorera kom upp när extrema abortmotståndare kom förbi det tält som Svalorna Latinamerika delar med RFSU och Afrikagrupperna. De tågade gatan fram och tillbaka på gatan med skyltar med foton på aborterade foster. Vi som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter kände hur det började koka inom oss. Skulle man bemöta dem eller inte. Jag stack till dem en kampanjfolder för vår kampanj ”rätten till din egen kropp” för att åtminstone visa att vi står för en motsatt åsikt.

När de gick förbi oss igen kunde en av killarna från RFSU-Gotland inte låta bli att stoppa en av männen från abortmotståndarna och fråga: ”Hur tänker ni?” Det blev början på en lång diskussion mellan ”vårt” tält med Svalorna Latinamerika, RFSU och Afrikagrupperna mot abortmotståndarna. Debattknepen var fula, en tjej från abortmotståndarna började ta fram bilder på sina barn och de försökte stenhårt spela på känslor. Vi pratade om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Jag som Svala tog upp situationen i Latinamerika, hur våldtagna unga flickor i Nicaragua inte har möjlighet att välja abort om de blir gravida. Abortmotståndarna anser att det är rätt. När en kvinna eller flicka blir gravid efter en våldtäkt anser de att det i alla fall är positivt att ett barn kommer till världen.

Debatten i sig gav inte mycket. De rabblade sina svar, skickligt retoriskt inövade. Ingen av oss som är för kvinnors rättigheter att bestämma över sin kropp ändrade åsikt och abortmotståndarna lär knappast ha ändrat sin ståndpunkt. Jag blev arg när jag såg dem. Deras åsikter är så långt från det jag, och Svalorna LA, står för. Från en del andra kvinnoorganisationer kom debattörer och sa till oss att ignorera dem. Att inte ge dem uppmärksamhet för det är det de vill ha.

Vid tillfället kändes det skönt att säga vad jag tyckte men efteråt började jag fundera. Var det då någon idé att ta debatten? Diskussionen gjorde att de ställde sig runt våra tält och blev kvar en längre tid. Det blev en exponering för dem. Som tur var verkade det endast väcka anstöt bland förbipasserande. Ett abortförbud eller en mer restriktiv abortlagstiftning verkar långt borta i Sverige men hur ska vi hindra att de vinner mark i framtiden. Vad tror ni? Ta debatten eller exkludera dem från debatten?

I år talade en främlingsfientlig partiledare i Almedalen. Hade vi kunnat förhindra det?

Hanna Carlsson,

Frivillig Svalorna Latinamerika

Foto: Nadja Wahlborg

NATHALIE: Rapport från Almedalen

2011-07-09T11:49:00.001-05:00

Nadja Wahlborg pratar med två Almedalsbesökare
om kampanjen Rätten till din egen kropp.

Efter samling nere i Almedalen begav vi oss ut, redo att dela ut broschyrer och information. Till skillnad från tidigare dagar så hade vi idag inget tält utan satsade på att sprida information genom att möta folk på gatorna. Det märks att vi närmar oss slutet på politikerveckan och många börjar lämna ön, vi har därför sökt oss utanför murarna för att sprida vårt budskap.

Då vi alla bar tröjorna med budskapet ”Rätt till min egen kropp” och gick i samlad trupp väckte vi en del nyfikenhet hos folk. Alla håller inte med oss om att kvinnor ska ha rätt till säker abort. Bland annat har stora plakat med aborterade foster vandrat runt på Visbys gator, något som har upprört många och väckt starka känslor. Trots detta har ändå något gott kommit ur det hela. Många har kommit fram och visat sitt stöd för det budskap vi försöker sprida med kampanjen.

Ett intressant seminarium under gårdagen var: Säkra länder – effektivt bistånd? som anordnades på Säkerhetspolitiskt sommartorg nere vid hamnen. Medverkade gjorde bland annat Lena Ag från Kvinna till kvinna och Michael Moore från försvarsdepartementet.

I kväll håller Göran Hägglund tal i Almedalen. Det ska bli intressant att höra om han tar upp frågor som kan relateras till kampanjen Rätten till din egen kropp. Planen för kvällen är att vi ska samlas i Amdalen strax innan talet för att prata med kristdemokrater och se hur de ställer sig till våra frågor. Efter Hägglunds tal följer en arrangerad utfrågning och då tänkte vi även passa på att ställa frågor direkt till honom.

På söndag är det Sverigedemokraternas dag och vi är alla kluvna till hur man ska ställa sig till detta. Å ena sidan vill vi inte ge dem någon uppmärksamhet samtidigt som man är nyfiken på vad de har att säga och hur de ska lägga upp sitt första tal i Almedalen. De har tidigare haft sitt tält lite avskilt, på en parkeringsplats mellan barn cancerfonden och Fokus. Men idag har de flyttat upp närmre Almedalsparken och placerat sig på Amnestys före detta tältplats.

Nathalie Kaijser

BJÖRN: Almedalen: På väg till Almedalen och samtalen

2011-07-07T02:30:00.002-05:00

Svalorna LA är redan på plats i Almedalen. Jag är på väg dit nu och på tåget till Alvesta passar jag på att läsa regeringens Skrivelse om Sveriges politik för global utveckling. Det handlar om fattigdom och det skrivs att målet är att utrota den. Vilken stor utmaning! Hur gör man det?

Det står att det handlar om att skapa möjligheter för individer att öka sin levnadsstandard och stärka deras makt över sina egna liv.
Det stämmer säkert att individens frihet är viktig, men vem ska skapa möjligheter för individen? Individerna själva eller en stat?

På stationen i Alvesta står en ung man och pratar i sin iPhone. Han är på väg att starta ett företag. Han målar upp en vision om ett leksaksföretag som han vill starta. ”Det gäller att bygga långsiktigt; vi börjar med första generationens klossar och sen bygger vi ut…” Den unga mannen är fri och skapar sig kanske en bättre ekonomisk situation genom företaget.

Efter ett tag kommer en liten flicka, fram och vill ha pengar. ”Ge mig pengar”, säger hon tyst. Det finns så klart ingen direkt koppling mellan dessa två personer och händelser, men tanken slår mig ändå: Ju mer pengar vi vill ha för oss själva, desto fattigare tycks vi bli generellt. Finns det kanske en koppling ändå?

Tåget som ska ta mig vidare är försenat. Inte så ovanligt. Jag hörde på nyheterna att även Grekland håller på att montera ner sin järnväg, som de en gång byggt upp med gemensamma medel. Istället för att samarbeta och bygga något tillsammans, blir staten (och folk) desperat. De säljer ut och vill ha mer pengar.

Strävar vi efter pengar blir vi fattiga. Strävar vi efter samarbete och omtanke som förenar och håller samman, så kanske vi blir rikare gemensamt och då kanske flickan slipper be om pengar på Alvesta station.

Alltså, individuell frihet, strävan och företagande är säkert bra, men jag tror att det måste finnas en grund att stå på för att undvika ekonomiska klyftor i samhället – lokalt och globalt. En fungerande infrastruktur, allomtäckande sjukvård och bra skolor som vi tillsammans bygger upp och utvecklar tror jag är en viktig grund och utgångspunkt för individens egna ambitioner.

Jag hoppas att dessa globala och lokala frågor kommer att diskuteras i tältet Global Rättvisa Nu i Almedalen där Svalorna LA redan håller till. Det ska bli intressant att höra vad andra har att säga.

Björn Reisnert

Almedalen: Mingel och engagemang

2011-07-06T01:15:00.011-05:00

Jag är långt ifrån Lourdes i Peru, Edson i Bolivia och Erenia i Nicaragua. Långt från våra målgrupper i Latinamerika. För ett år sedan var jag på väg tillbaka till Sverige efter att ha arbetat med Svalornas Latinamerikas landprogram i Peru. Nu befinner jag mig på Almedalsveckan i Visby och undrar om jag bland alla människor, broschyrer och seminarier kan göra en insats för att förbättra situationen för Lourdes i Majes i södra Peru och alla andra i Svalornas målgrupp.

Det som har slagit mig i Almedalen är hur mycket folk det är, hur jag vid varje gathörn ser en känd politiker, en känd journalist och någon som kanske är en gammal bekant eller en politiker som jag inte riktigt kan sätta fingret på vem det är. Företagarna är här. De syns och hörs, delar ut gratisprodukter och bjuder in till sina mingel. Politikerna, stressar fram på gatorna för att slippa bli stoppad av var och varannan person och de allra mest kända verkar bli eskorterade och syns inte alls. Alla som är på plats tävlar om att bjuda in personer på seminarium och dela ut sitt material. Synas och höras är viktigt. Ibland känner jag mig väldigt långt ifrån Lourdes!

Men så blir jag peppad. Så många engagerade och peppade personer som arbetar för att förbättra världen och Sverige utifrån sin synpunkt och synvinkel. Jag blir engagerad när jag hör starka tjejer berätta om sitt arbete som Sharafs hjältinnor mot hedersrelaterat våld och förtryck inom Fryshuset. Tjejer som i en svensk kontext kämpar för rätten till sin kropp.

Våra tältpartners som arbetar med allt från att stoppa ockupationen av Västsahara till sexualupplysning på Gotland. Seminariet om trafficking där jag inser att planerna i Nicaragua att arbeta mot sexuell exploatering verkligen kan vara ett bra sätt att arbeta med roten till detta världsomspännande problem. Barn- och äldreminister Maria Larsson, rikspolischefen Bengt Svensson och de andra paneldeltagarna fick också svara på min fråga hur Sverige samverkar internationellt för att förhindra människohandel.

Maja Permerup från Svalorna Latinamerika informerar Maria Larsson om Svalorna LAs verksamhet

När jag möter engagerade människor som kämpar för rättvisa i Sverige. När jag möter de som vill veta mer om Svalorna LA , om vår verksamhet i Latinamerika så känner jag mig närmare Lourdes. En del viktiga politiska makthavare stannar verkligen upp och lyssnar på oss. Ungdomar, stannar upp och berättar att de vill engagera sig och jag får dela med mig om och berätta om Lourdes, Edson och alla de andra i vår målgrupp.

Hanna Carlsson,
(frivillig fd Programsamordnare i Peru)

Almedalen: Man köper inte u-båtar på Facebook - varför arbeta med sociala medier?

2011-07-05T07:58:00.007-05:00

Sociala medier är ett sätt att mötas! Sociala medier arbetar man tyvärr ofta med bara med lillfingret… men det är på väg att förändras, och många ideella organisationer vill mer!
Det är mediestrategen Brit Stakstons inledande ord när förlaget Idealista, LSU med flera andra diskuterar sociala medier under ett lunchseminarium på Almedalsveckan på Gotland.

Men hur går vi från ett ”gilla” på Facebook till annat engagemang? Brit tipsar om att ge verktyg till de människor som gillar organisationen på Facebook, så att de vet hur de kan bidra på andra sätt.

Helene Sigfridsson, miljöpartist som tidigare arbetade för "Makalösa föräldrar", blev årets lobbyist 2010. Hon berättar hur man där använde Facebook och Twitter för att nå ut till både medlemmar och andra. Hon ger också ett exempel på hur hon använde en diskussion på deras Facebookgrupp för att skriva en debattartikel.

Men är det så att vissa frågor lockar mer än andra? Visst är det så, men det finns en potential även inom de små frågorna – även de som är intresserade av dem finns där.

Hur ska vi hantera okunskap om sociala medier? Hantera den med kunskap – såklart! Se till att det finns intern förankring, ge alla redskap att kunna vara med i diskussionen om vad det innebär för organisationen – varenda en i organisationen som har grundläggande kunskap kan komma med smarta idéer! Var reaktiv, och proaktiv! Reagera på det som händer i din omgivning, lyssna in medlemmar.

- Jämför med det här seminariet här idag – enda sättet vi har gjort reklam är via Almedalskalendariet och på Twitter imorse – ändå är ni här så många.

Det säger Brit till oss i publiken i den fullsatta kyrkan. Det är soppseminarium, kön ringlade lång och soppan tog slut långt innan den sista personen hade tryckt in sig på kyrkbänken längst bak. Andra tips Brit ger är att se till att man känner igen sig i den grafiska profilen, att det händer saker på era Facebooksidor och så vidare. En varnings lyfts också för envägskommunikation – då kan man skjuta sig själv i foten. Vi måste vara på plats i sociala medier och ”snacka”. Använd sociala medier på de sätt det passar bäst. Försvarsmakten säljer inte u-båtar på Facebook, men inte heller på telefon, säger Brit för att åskådliggöra sin poäng.
Sociala medier ger en fantastisk möjlighet att agera på människors engagemang, är en av slutsatserna på seminariet. Det ger möjlighet att skapa nya plattformar, eller ersätta gamla plattformar som inte längre finns. Många organisationer kämpar för att hitta bra sätt att engagera sig enkelt. Sociala medier innebär fler sätt att göra enkla saker, vilket särskilt gynnar ungdomsorganisationer, menar Felix från LSU. Kommunikation handlar ofta om resurser, och sociala medier ger möjligheter att med små medier nå ut brett! Du behöver inte hitta på nytt hela tiden – återanvänd i nya medier, ur nya vinklar, etc.

Som vikarierande informationssamordnare för Svalorna Latinamerika funderar jag mycket på det här med sociala medier. Själv är jag på plats i Almedalen utan en smartphone och jag Twittrar inte. Det känns som att jag missar något.

Så nu vill jag ha era åsikter:
Hur viktigt är det att Svalorna Latinamerika syns på Internet, och var är viktigast för oss att finnas? Vilken dialog vill ni läsare ha med oss som arbetar för , och är engagerade i, föreningen Svalorna Latinamerika? Vad vill ni prata om? Och slutligen: VAR ska vi finnas – på Facebook, hemsidan, bloggen? Ska vi börja Twittra? Eller föredrar ni hederliga (men för oss ganska kostsamma) brev på posten?

Kommentera här, eller på vår gillasida Svalorna Latinamerika – samarbete för rättvisa! på Facebook. Det går också bra att skriva ett mail.

Fortsätt följ oss på Almedalen, och ha en skön sommar!

/Maja Permerup, vikarierande informationssamordnare
maja.permerup (AT) svalorna . se

NADJA: Almedalen, dag 1

2011-07-05T02:05:00.002-05:00

Svalorna Latinamerika har anlänt till Almedalen!

Jag skulle egentligen skrivit detta bloggginlägg igår, men hann/orkade inte, något som kanske bara visar hur mycket det finns att hitta på här. Måndagen i Almedalen var trasslig för många människor som skulle hit med färjor som var dubbelbokade och det långa väntetider. Vi Svalor hade däremot åkt hit redan på söndagskvällen och kunde njuta av värmen och stämningen som båda steg gradvis under hela dagen. Vi packade upp ett av våra informationstält som vi delar med Emmaus Sthlm och Latinamerikagrupperna och började sprida information om vårt arbete för ekonomiska rättigheter och vårt torsdagsmingel ”Lust att tala om sex?”

Vi hann även med flera seminarier och på ett av dem som handlade om Solidaritet och demokrati i Moderaternas politik fick svalan Katarina Wallgren chansen att fråga varför man lämnat Nicaragua om man är så mån om att skydda de mänskliga rättigheterna? Hon som fick frågan blev ganska ställd och kunde inte få fram ett tydligt svar, men sa tillslut att det handlade om att koncentrera insatserna. Vi var kanske inte så imponerade av detta svar, men det viktigaste var ändå att frågan ställdes! Detta är en stor anledning till varför vi är här på Almedalen, närheten till våra beslutsfattare och nyckelpersoner är påtaglig och du har chansen att prata med alla. Istället för att maila och ringa för att kanske lyckas nå viktiga personer kan man här bara stanna dem på Hamngatan eller räcka upp handen vid ett seminarium. Vi gillar Almedalsveckan!

När klockan blev sex packade vi ihop tältet, köpte pizza och satte oss i gräset för att lyssna på Reinfeldts tal. Efter talet gick vi vidare och hamnade på Friheten, en krog vid Donnersplats där det blev politisk allsång tills det var dags att traska hemåt o sova kudde.

Nu ska jag iväg och packa upp vårt andra tält som vi ska dela med RFSU Gotland och förväntar mig en dag lika rolig som igår och om ni är här i Almedalen, kom gärna förbi! Är ni inte här, så får ni kan ni följa oss här på bloggen varje dag.

/Nadja Wahlborg

VANESSA: Turisterna har anlänt i Arequipa

2011-06-28T16:09:00.008-05:00

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 3

Det som är ett allvarligt problem i Peru är gapet mellan rika och fattiga, ett gap som är mycket stort. Minimilönen i Peru ligger kring 550 soles vilket motsvarar ungefär 1257 kr (1 soles= 2,286kr OANDA). Även om man får mer för pengarna här så är det svårt att kunna leva på denna summa, framförallt om man har en familj att försörja. Om man har gått en motsvarande yrkesutbildning blir lönen något högre kring 1000-1200 soles (2286-2744kr) och har man en

utbildning från universitetet får man ännu lite bättre lön.

Igår så tog jag en taxi istället för buss där jag möttes av en nyfiken men vänlig taxichaufför. Han frågade mig om turisternas mentalitet när de är ute och reser, vilket slog mig som en ganska intressant fråga egentligen. Jag försökte förklara att de flesta vill uppleva en ny kultur, ny miljö osv. Ytterligare en följdfråga blev då varför turisterna inte har pengar att spendera när de är ute och reser? Jag försökte förklara att de sällan vill betala överpriser och mer än vad det generella priset är. På något sätt så uppfattas turister/backpackers som snåla när de inte vill betala mer än nödvändigt, en reaktion som jag även mött i Asien. Men han gav mig rätt i att det finns olika priser där man skiljer mellan utlänningar och lokalbefolkningen. Senast i lördags läste jag i tidningen om hur turismen är en stor inkomstkälla och hur konflikterna om gruv- och oljeindustrin i Puno har påverkat researrangörerna och även lett till en del förluster. Framförallt här i Arequipa drabbades man och var tvungna att ställa in vissa resor samt att det finns en oro om att många åker direkt från Lima till Cusco (Machu Pichu) istället för att ta vägen via Arequipa.

Foto: Vanessa Daurer

VANESSA: Glad Midsommar

2011-06-24T13:02:00.005-05:00

VANESSA: Rester från valkampanj på hus och murar

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 2

När jag har åkt ut från Arequipa till orterna utanför till olika workshops som till Yarabamba och Mollebaya så är det aldrig tråkigt. Det finns så mycket mer att se än bara höga vulkaner, berg och odlad mark, man kan även passa på att lära sig om Perus politiska historia. Rester från valkampanjer finns överallt, på husmurar och på stenar ute i ingenstans, här är det inte klotter utan här sänds valkampanjare ut för att förespråka en viss kandidat till president.

Även halvfärdiga hus står här och var, människor som har migrerat närmare staden men som egentligen har andra hem någon annanstans. Jag får höra att för två år sedan bara så fanns det ingenting där och nu står det överallt lite varstans halvfärdiga hus utan tak utanför Arequipa.

Efter att ha kommit fram till Yarabamba för att vara med på en föreläsning om eget företagande och mikrolån hittade vi ingen nyckel till lokalen. I den här lilla orten verkar alla känna alla men ingen nyckel fanns det. Efter att ha blivit runt skickade så fick vi låna en kvinnas affär/café för att ha föreläsningen där, otroligt gästvänligt och i Peru så går man efter peruansk tid och lugn, en sak i sänder. Men trots detta så finns det även ett slags fungerande kaos i Peru, när jag åkte buss nu på morgonen så trycks man in som en sardin i en sardinburk in i bussen, desto fler desto större kramkalas.

Vanessa Daurer

VANESSA: Första veckan, första gången Latinamerika, första jordbävningen

2011-06-23T10:14:00.025-05:00

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 1

Vi sitter på kontorets måndagsmöte där vi diskuterar veckans arbete när jag helt plötsligt vaggas i min stol: ett litet jordskalv.
Det blev träning på var de säkra områdena finns på kontoret och vad som ska göras när en jordbävning inträffar, här tränar vi på jordbävningsövningar snarare än brandövningar.

Efter en vecka i Arequipa slås jag fortfarande av hur vackert Arequipa är och hur annorlunda Peru är från allt jag känner. Kaktusar stora som träd, vulkaner större än Kebnekaise så man tappar andan, och visst tappar man andan i Arequipa, vi är trots allt på ca 2400m höjd.

Jag ska tillbringa två månader här och åka ut i de olika områdena för Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram (PDR). Det startas även upp ett nytt program (PDR2) i ett nytt område längre bort och högre upp i bergen, i Media de Castilla ett mycket fattigt område. Vi åkte upp förra veckan genom massiva bergsområden på en slingrig väg där minibussen behöver stanna i varje kurva för att backa för att komma runt, detta på över 3000 meters höjd med bergstoppar som täcks av snö i en värme på säkert 40 grader. Vilken mäktig känsla!

I Unon (en liten by i Media de Castilla) hade vi en workshop för att identifiera problemen i samhället inför det nya programmet, det som slog mig var de stora hälsoproblemen som inte är fysiska. Stress och alkoholism är till exempel två utbredda problem, något som kanske oftast tas som fördom att vara ”moderna” problem i ”moderna” samhällen men genom veckan som varit så märker jag att även om det är ett annat land, annan kultur och språk, finns det liknande problem, liknande mål och drömmar-vi är trots allt alla människor.

Foto: Vanessa Daurer

PERNILLA: Att aldrig bli färdig

2011-06-17T19:38:00.002-05:00

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 6

Sista kvällen på kontoret i Peru. Och jag är fortfarande inte färdig.

Så småningom har jag börjat inse att det kommer jag heller aldrig att bli. Jag har också kommit att inse att detta är något mycket positivt. Att inte vara färdig betyder att ha mer att ge. Att inte vara klar innebär att ha ett driv. Att inte vara färdig innebär att detta är en fortsättning och inte ett avslut.

När jag klättrar ombord på den jättesvala av plåt som ska ta mig hem till Sverige vet jag alltså att även om jag lämnar kvar en bit av mig själv här så tar jag mitt engagemang med mig hem. Engagemang, självförtroende och arbetslust är kraftiga vapen.

I Majes, som ligger ungefär två timmar från Arequipa, träffade jag en 16-årig kille, Luis, som berättade för mig att han vill vara del av sin förändring. Han förklarade för mig att han och hans vänner redan har tänkt ut vad de ska läsa på universitetet och att han vill axla rollen som den som för sitt land framåt.

Jag kunde knappt tro mina öron. Sällan har jag hört en 16-åring som talar med en sådan självsäkerhet om sin förmåga och om sin framtid. Visserligen är det säkert så att det inte kommer att gå precis som Luis har tänkt sig. Livet tillåter ju som bekant sällan det.

Men jag håller på Luis. Även om vi kanske aldrig blir färdiga så jobbar vi vidare på varsitt håll – Luis och jag.

Pernilla Nordvall

PERNILLA: Om jag bara inte vore vit.

2011-06-06T10:22:00.002-05:00

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 5

Häromdagen, när jag var på väg till mataffären slogs jag av en tanke. Tänk om jag inte vore vit utan såg ut som alla andra istället. Jag kan inte direkt påstå att jag blir illa behandlad för att jag är vit, men jag syns liksom. Det syns att jag egentligen inte hör hit och jag känner ett ständigt behov av att markera att jag visst gör det.

Vissa dagar är det oerhört frusterande att tvingas värja mig mot allt ifrån solglasögonsförsäljare till resbyråer som försöker få mig att köpa deras produkter. Det är inte det faktum att de försöker sälja saker i sig som går mig på nerverna, utan att de tar sig friheten att dra slutsatser om vem jag är på grund av hur jag är skapt. För jag kan lova att de inte hade varit lika ettriga om jag inte vore vit. Hur mycket jag än försöker smälta in så kommer jag aldrig ifrån mina gener.

Om bara några veckor är jag tillbaka i Sverige och kommer då inte att vara mer annorlunda än någon annan. En paus från livet som utlandssvensk och en trygghet att veta att oavsett var i världen jag hamnar så kommer alltid gamla, trygga Sverige att finnas kvar. Detta får mig dock att tänka på de som bor i Sverige och i andra länder som inte kan åka någonannanstans för att inte känna sig utpekade och utstirrade.

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Många bäckar små…

2011-05-30T15:09:00.010-05:00

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 5

Innan jag kom hit hade jag definitivt bilden av Bolivia som ett progressivt land i miljöfrågor och jag tänkte att det fanns en utpräglad miljömedvetenhet hos folk i allmänhet. Efter att ha levt här i ca fyra månader är jag övertygad om att den bilden måste nyanseras.

Under de senaste åren har Bolivia drivit en radikal miljöpolitik på internationell nivå. I Cancun 2010 var Bolivia det enda landet som inte undertecknade klimatmötets slutdokument.

Tidigare samma år arrangerade sociala organisationer ett folkligt klimatmöte i Cochabamba för att öppna upp för en radikalare debatt om jordens framtid ur miljösynpunkt.

En vän som var där gjorde dock en intressant iakttagelse. Samma personer som pratade om vikten av att skydda och respektera moder jord var de första att slänga sitt skräp på marken.

Det är frapperande hur stort glappet är mellan regeringens ambitioner och gemene mans attityd till miljön.

Ett exempel är från en dagsutflykt till en dalgång utanför La Paz. När vi nyss avslutat lunchen dumpar en annan god vän till mig en tom tonfiskburk i den redan förorenade floden. Mitt svenska allemansrättshjärta upphörde att slå för en kort stund.

Vid första anblick ger de bussar som kör runt i La Paz en gemytlig och nostalgisk känsla: Ford, Chevrolet och Mercedes från 60- och 70-talen som repareras om och om igen. När bussen är på väg förbi och ett svart illaluktande rökmoln fyller ens lungor luckras dock nostalgin upp i avgaser.

Detta är så klart ett ekonomiskt problem, men jag tror också att folks medvetenhet är viktig.

Kanske är en förändring på väg. Jag har sett tecken på det, dels inom Svalornas LAs program Suma Thakhi där miljöperspektivet är en självklar del i den integrerade utbildningen.

En annan sak är 240 ungdomar utklädda till zebror som är anställda av kommunen i La Paz. De jobbar med att ge bilister insikt om vikten av att uppföra sig i trafiken och de gör barn och ungdomar medvetna om betydelsen av att hålla staden ren från skräp. Många beckar små kan göra förändring i det långa loppet.

Björn Reisnert

SANNA: För jag har blommor i mitt hår...

2011-05-26T08:31:00.007-05:00

Vi har väntat länge nog nu tycker jag, så med risk att uppröra en och annan SMHI-fantast och kalenderperfektionist så tänker jag säga det; sommaren är här!

Innan vi sänker tempot är det hursomhelst dags att köra gaspedalen i botten en sista gång. På kansliet här i Stockholm har parollen ”… men det där behöver vi inte tänka på förrän i maj” ljudit som något slags mantra i korridoren under våren. Den meningen har vaggat in oss i något slags tryggt lugn, ända tills någon satte orden i halsen för ett par veckor sedan. Det är som om vintermånaderna är så evighetslånga att allt som kan förknippas med uteserveringar, sandaler och trädgårdsskötsel mest känns som en vit lögn man drar för att få småbarn att sluta tjata. Mitt uppe i informationsturnéer, konferensdagar på Sida, stödkonserter och mors dag-manifestationer har vi i alla fall blivit varse om att det där med maj faktiskt är något som finns på riktigt. Vips har vi därmed fått en ny påstådd sanning att avvaktande betvivla, nämligen den att vi praktikanter alldeles snart avslutar vår tid på Svalorna Latinamerika. Men även detta är sant. Det lär man väl inse nånstans i början av nästa vecka, när det blir dags att ställa i ordning sitt skrivbord för nästa praktikant som ska flytta in.

Allt eftersom planerade aktiviteter äntligen genomförs och praktiköverlämningsbreven börjar ta form får man också tillfälle att tänka tillbaka på tiden som varit. Våren 2011 har varit minst sagt händelserik. För egen del har jag fått en ny förståelse för hur organisationsarbete kan se ut och hur det är att arbeta för målgrupper som befinner sig på andra sidan jorden. Jag har lärt mig om hur frustrerande det kan vara att arbeta under knappa resurser, men också hur det kan föda kreativa och nytänkande lösningar.

Världen av biståndsarbete och utvecklingsstöd är i ständig rörelse och förnyelse. Ingenting är någonsin skrivet i sten, mer än det engagemang och den glöd man möter hos många som valt att ägna sin vardag åt att arbeta för en lite bättre värld. Jag har sprungit på många seminarier, temadagar och kurser, ordnat frivilligmöten och stått vid infobord. Jag har pratat och pratat och pratat med olika sorters människor. En hel del av dem har varit skeptiker som fastnat i någon slags föreställning av att ”rädda världen – människorna” ägnar mer tid åt att fika och sätta blommor i håret än vad svenska folkets skattebetalare någonsin borde godkänna. Skeptikerna kommer alltid att finnas och bästa sättet att hantera dem är definitivt inte att vända ryggen till. Tvärt om kan det vara någonstans mitt emellan dig själv och den som ser världen ur en annan synvinkel som de mest effektiva och intressanta idéerna finns.

Det händer grejer! Nya generationer och några modiga uppstickare från de äldre åldersgrupperna verkar mer och mer villiga att sudda ut gamla, svartvita föreställningar. Det är på tiden. För i en såndär svartvit värld ryms inte särskilt många fantasifulla lösningar och det råder väl inga tvivel om att det är just såna vi behöver för att nå de där målen som alla pratar så väldigt varmt om?

Jag vill avsluta med blommor i håret, inte för att provocera, utan för att jag gillar blommor. Tror nästan jag pluggar ur mina hörlurar så att alla kan höra den här gången. Nadja är med mig vet jag. Här kommer den igen. Nu kör vi. Släpp in solen! Glad sommar, vi ses i höst!
http://www.youtube.com/watch?v=Q8DkmzIcDeA

IDA: När hösten kom till Arequipa

2011-05-23T17:22:00.002-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 4

När jag kom hit ifrån Sverige slogs jag av värmen. Jag tog av mig mina långärmade tröjor, kavlade upp jeansen och drog på mig sandaler. Förbryllades av peruaner som gick omkring med jacka, långbyxor och skor under den starka solen. Men pö om pö utan att tänka särskilt mycket på det tog jag på mig mer och mer kläder, och efter ett tag märkte jag hur jag började tänka att de där turisterna måste vara galna – gå omkring med kortbyxor och T-shirt på kvällstid...?

Men inte ens turisterna har kortbyxor längre. Hösten har kommit till Arequipa och även om dagarna kan vara varma så kommer kvällen så småningom. Sitt på en bänk när solen går ner och du känner kylan sakta vandra upp för kroppen i takt med solens nedgång.

”Det här är väl ingenting emot kylan i ditt land?” svarar folk frågande när jag säger att jag fryser. Och drar ljudligt efter andan när de får svar på hur många minusgrader det blir som kallast i Sverige. De förvånas över att jag inte är van vid kylan. Men även om vintern i Sverige får det att bita i kinderna av kyla, och även om jag fryser tårna av mig när jag väntar på nattbussen som aldrig kommer, så öppnar jag sen dörren till ett uppvärmt, välisolerat hem. I Sverige sover jag aldrig med fleecetröja på, jag brer inte ut en sovsäck ovanpå mitt täcke och jag har aldrig mössa på inomhus. Treglasfönster och värmeluftspumpar gör det möjligt att tycka om den svenska vintern.

Arequipa ligger på drygt tvåtusen meters höjd. Högre upp, inte långt härifrån, är man omgiven av landsbygd. Där är kylan intensivare och vinden starkare. Där tultar småbarn omkring och skaffar sig köldskador på sina kinder. För där finns koftor och mössor och sockor och vantar. Men ingen väggisolering. Och inte en tanke på treglasfönster.

Ida Lövestam

LINA: Inte en enda död till

2011-05-17T00:01:00.008-05:00

Inlägg 4, Lina Karlsson i Nicaragua.

Den 3:e maj i år blev 22-åriga Yerling López strypt till döds i sitt hem i Estelí i Nicaragua.
Kvar blev Yerlings ettåriga dotter och kvar blev Yerlings förtvivlade mor. Kvar blev ilskan och smärtan och sorgen.
En vecka efter mordet var fortfarande inte brottet uppklarat.
Under en stödmanifestation stegade över tusen personer fram över Estelís gator och torg, slöt upp för att hedra Yerlings minne, för att visa stöd med hennes familj. För att kräva rättvisa.
”Rättvisa för Yerling!” var ett av slagorden. ”Inte en enda död till!” var ett annat.
Inte en enda död till. Statistiken talar tyvärr för att det kommer att bli fler. Enligt Red De mujeres Contra la Violencia´s första kvartalsrapport om kvinnomord 2011 blev 24 kvinnor mördade i Nicaragua under januari, februari och mars.
En siffra som stigit nu, en siffra som Yerling López numera är en del av. Och hon är inte ensam.

Enligt Amnesty utsätts en tredjedel av världens kvinnor – i alla samhällsklasser och kulturer - för allvarligt våld någon gång under sitt liv.
Undersökningar visar ofta att det också är ”i hemmets trygga sfär” det främst sker, att våldet utövas av någon närstående.
Enligt en granskning* som Aftonbladet står bakom har 181 kvinnor blivit mördade i Sverige av närstående män sedan år 2000.
I Nicaragua är medeltalet på kvinnor som mördas av män de har, eller har haft, en nära relation till 63 per år.
Enlig Red de Mujeres Contra La Violencia´s rapport blev 43 av de 89 kvinnor som mördades i Nicaragua under 2010 dödad av någon närstående.
Det är dystra siffror. Siffror som döljer kvinnor som bar på drömmar, tankar och uttryck. Kvinnor, precis som Yerling, som plötsligt blev tvingade bort.

Så varför mördas kvinnor av okända män? Varför mördas de av sina pappor, sina bröder, vänner eller äkta män?
Det är en komplex fråga och en komplex fråga kräver ett likvärdigt svar. Men en del av förklaringen grundar sig i orättvisa samhällsstrukturer, i maktutövande och förtryck. Våld mot kvinnor är ett bara ett symptom av flera. Att förändring behövs är dock tydligt. Strategier för hur kvinnor ska skydda sig räcker inte. Ett ”gå inte hem ensam när det är mörkt” eller ”passa dig för fula gubbar” gör inte att våldet minskar. Än mindre hjälper det när våldet är förlagt i ens hem och utförs av någon närstående. Vi behöver istället prata om komplexiteten i frågan och i svaret.
Om vad som är roten till. Om vilka ytterligare åtgärder som krävs för förändring.

Inte en enda död till!
Vi behöver få slagordet att låta mindre utopisk och mer realistiskt.

* http://www.aftonbladet.se/nyheter/181kvinnordodade/

Lina Karlsson

PERNILLA: Saknade oljud

2011-05-09T10:55:00.003-05:00

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 4

I Arequipa är det mycket oväsen. Kostant. Ropande människor, skällande hundar, sopbilar som spelar klassisk musik på öronbedövande volym och inte minst det evinnerliga tutandet. Högerregeln är här ett tillsynes okänt koncept och istället för att sakta in i korsningarna så tutar man och hoppas på att högre makter ombesörjer att den trafik som eventuellt kommer på de korsade gatorna släpper fram en. Ett oljud som jag dock saknar är ljudet av ambulanssirener.

När jag var liten läste jag en bok där huvudpersonen tyckte att ambulanssirener var obehagliga eftersom de fick henne att tänka på människor som har ont. Jag tänkte att människor får inte ont av ambulanssirener – tvärt om. Människor blir skadade och sjuka ändå och ljudet av utryckningsfordon betyder att hjälp är på väg. Sedan dess har ambulanssirener fått mig att känna mig trygg.

I min hemstad Malmö hör jag ambulanser i stort sett varje dag. Malmö är en stad med cirka 300 000 invånare. I Arequipa bor det ungefär tre gånger så många människor och jag kan räkna de tillfällen som jag sett eller hört ambulanser här på ena handens fingrar. Detta borde inte bero på att behovet är mindre än i Malmö.

Strukturell orättvisa är det fina akademiska ordet för detta fenomen. Detta betyder att det finns en skevhet i fördelningen av världens resurser, vilket betyder att samma person får olika möjligheter beroende på var i världen hon är född. I Malmö finns det gott om ambulanser och storleken på din plånbok bestämmer inte om du får expresstransport till sjukhuset. I Arequipa tiger sirenerna stilla.

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Dynamitgubbar i stan

2011-05-02T19:38:00.002-05:00

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 4

När jag var tonåring brukade jag gå med i arbetarnas demonstrationståg på förstamaj. De var tillställningar där demonstrationspromenader och tal om den politiska framtiden blandades med glassätande och picknick i Folkets park.

Slagord ropades: Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen. Stoppa rasismen! När? Nu! När? Nu! Osv. Det låter kanske bekant?

Jag tänker ibland: Om det tillsattes en regering som inte överhuvudtaget svarade upp mot banderollernas budskap, vad skulle då hända? Skulle manifestationerna intensifieras och rent utav bli våldsamma?

Nuvarande regering skiljer sig på många sätt från förstamaj-budskapen, men det verkar inte göra någon avgörande skillnad i konsensuslandet Sverige. Jag inbillar mig att de som brukar gå ut på första maj, fortfarande går ut och ropar samma ramsor. Till vem? Om ingen lyssnar på kraven, vad händer då? Lite påverkansarbete och debattartiklar, men sen?

I Bolivia har jag fått en annan bild av vad ett demonstrationståg kan innebära. Om Sverige kan kallas för konsensusland, så skulle Bolivia kunna kallas för konfliktland, mycket generaliserat så klart.

Förstamajfirandet i La Paz var intensivt, uppslutningen anmärkningsvärd och smällarna från raketer var nästan öronbedövande.

Förstamaj föregicks av demonstrationer av en ännu grövre kaliber.

COB (motsvarande svenska LO) krävde högre löner i offentlig sektor pga. den alltjämt stigande inflationen. Regeringen tillmötesgick först inte kraven och protesterna eskalerade.

När COB går ut i protest så är det ord och inga visor.

Lärarna kastade inte sten mot polisen, utan skickade iväg stenarna med slungor. Tårgas användes flitigt av polisen, blockader stoppade trafiken både i städer och på landsvägar och vad som kanske är mest uppseendeväckande: Gruvarbetarna kom in till La Paz och sprängde sin dynamit på öppen gata. De hindrades inte av polisen. Alla verkade se det som fullt normalt.

Vad skulle hända om Norrlands gruvarbetare dundrade in till Sergels torg och sprängde sin dynamit och skrek: Ge oss högre lön!! Annars…?

En man korsfäster sig mot obelisken i La Paz och en eld som varit del av en blockad har nyss brunnit ut.

Björn Reisnert

SARAH: Sommarlov?

2011-04-29T08:35:00.003-05:00

Nu är det äntligen vår och hela Sverige börjar vakna från sin vinterdvala, kasta kläderna och bege sig ut på gator och torg!
Visst känns allt lite lättare när man vet att när arbetsdagen eller skoldagen är slut, så väntar inte ett kompakt mörker utanför dörren..?
För Valborg och 1 maj är på ingång, då är det folkfest! Själv så måste jag tyvärr jobba hela helgen för att dryga ut CSN-bidraget som jag med nöd och näppe klarat mig på under våren. Men ni som kan, passa på! Även om ni rullar runt i buskarna lite berusade på lördagskvällen så ska ni nog orka med att gå i ett härligt majtåg. För det är bara en gång per år, tänk på det.

Och snart så är det sommarlov, för vissa. För alla de som har turen att vara barn och bo i ett land där alla har rätt till skolgång.
Min mamma tror dock att jag, Sarah 27 år gammal, fortfarande får sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Men nej, sån tur har jag inte, även om jag fortfarande studerar. Men alla barn, klart de ska få vara lediga. Och som Pippi konstaterade, om man inte går i skolan, då får man ju inget lov heller. Så nästa vecka är det Global Action Week, en internationell kampanjvecka för utbildning för alla. Då tycker jag vi slår ett slag för de som inte kan eller får gå i skolan, men också de som får en undervisning som kan anses bristfällig. Vi måste visa att vi tror, nej vi vet, att utbildning är bland det viktigaste som finns! Kanske kan ni demonstrera för det på söndag?

IDA: Vad kom först, Jesus eller ägget?

2011-04-25T17:20:00.005-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 3

När jag var liten älskade jag påsken. Man fick göra påskliljor av knäckformar och papper och dekorera huset med gula, mjuka kycklingar. Man fick leta påskägg fyllda med godis. Vita dukar byttes mot gula, tupparna och hönorna man tillverkat på dagis ställdes fram och det var helt okej att gå omkring bland grannarna i utklädningskläder och be om godis i utbyte mot egentillverkade pappersblommor eller påskkort. Godis, ägg, kycklingar och en liten aning Jesus. Det har alltid varit påsken för mig, i den ordningen. Tills jag kom till Peru.

I torsdags eftermiddag var jag på väg för att hälsa på en kompis, två kvarter upp från torget i Arequipa, när en hord människor kom emot mig. Kanske var det den upphöjda, upplysta Jesusfigurens stela, stirrande uppsyn som fick mig att associera till en grupp zombier. Eller att hela gruppen lunkade fram i en långsam takt. Jag försökte tränga mig fram i motsatt riktning, jag skulle ju bara två kvarter upp. Men det var som att simma motströms och efter ett halvt kvarters kämpande gav jag upp. Drogs med i strömmens riktning, vek av och tog en dubbelt så lång omväg.

Dagen efter vaknade jag och gick till mataffären. Jag såg på vägen dit att flaggorna var på halv stång och började spana efter förklarande löpsedlar. Kanske hade presidenten dött, kanske hade någon naturkatastrof inträffat och dödat massa människor, hann jag tänka. Innan jag kom på att det nog handlade om Jesus. När jag väl kom fram till affären var den stängd. Nästa affär var också stängd. Och nästa. På kvällen var barer och klubbar stängda och gatorna var tomma.

Kanske blev det orättvist nu, jag vet att det finns festligheter också, påsken handlar inte bara om stängda affärer och lunkande processionståg. Inte här heller. Men skillnaden är slående. I Sverige märker man av påsken främst via extrapris på lösviktsgodis, i Peru verkar man fokusera på ... Jesus död och uppståndelse? Det påskälskande barnet i mig blir konfunderat, om än en aning mer utbildat. Jag har förstått att efter påsk följer pingst och undrar nu innerligt hur detta kommer firas.

Ida Lövestam

LINA: Ett vattenhål i vardagen

2011-04-18T15:38:00.005-05:00

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 3.

Det är morgon. Gatorna ekar tomma och många av Estelís affärer och restauranger är igenbommade. Jag är på väg till kontoret och bär min arbetsväska under armen. Förra veckan flydde jag staden för strand och surfing och siestas. Satte vardagslivet och arbetet på paus. Jag är tillbaka nu.
Tillbaka i verkligheten och tillbaka i Estelí.
Och i Estelí är det, precis som i resten av Nicaragua, semestertider och semana santa. På kontoret är spöklikt tomt och tyst, mina kollegor är också lediga.
Jag sätter mig framför datorn och går igenom mejl och arbetsuppgifter och slår på musik i ett försök att lindra tystnaden. Don Omars dänga Danza Kuduro pumpar ut genom högtalarna. Jag börjar redan längta tills dess att klockan slår sex.

18.00. Dunk-dunka-dunk-dunk-dunka-dunk.
Kvinnor i alla åldrar, storlekar och former står uppradade framför, bakom och bredvid mig.
Vi vrider höfterna åt vänster, åt höger, rullar dem fram och tillbaka.
Jag vet inte vilka dessa kvinnor är. Vet inte var de kommer ifrån, hur deras levnadsförhållanden ser ut, varför de har stannat i stan under semana santa.
Men jag vet att de älskar att dansa, precis som jag.
Och jag vet att de vet att jag är hon som svettas mest av oss alla.
”Vad varmt det är!” säger en annan svettig kvinna åt mitt håll, som i förtrolighet.
”Ja” svarar jag, som vid det här laget ser nyduschad ut.

Frank, vår danslärare, är en man i trettioårsåldern som helst och oftast dansar i hotpants och helst och oftast ger diettips mellan låtarna.
”Tjejer”, brukar han säga medan han sveper blicken över oss, ”Ni måste äta sallad om ni ska gå ned i vikt!”
Ett annat av hans rön: man kan gå ned i vikt om man dricker riktigt kallt vatten. Kroppen får jobba mer för att värma upp det då.
Se där.
Trots Franks fixering vid viktnedgång och kalorier är danspassen inte en plats där jag tänker på hur jag ser ut.
Det är en plats som tillåter mig att andas. Som tillåter mig att ta plats, att uttrycka mig.
En plats där jag slipper tänka. Där jag kan ta ut min frusteration, min glädje, göra av med energi och tillskansa mig ny.
En plats där kvinnor är subjekt och inte objekt. Där en timmes gemenskap skapas oberoende av social tillhörighet.

Ett vattenhål i vardagen som jag delar med andra.

Alla behöver vi ett sådant.
Vilket är ditt?

Lina Karlsson

NADJA: Om livet vore en musikal?

2011-04-14T07:53:00.011-05:00

Nadja Wahlborg i Sverige, inlägg 1

Våren har ju anlänt till Sverige och på Svalorna LA:s kansli i Stockholm känns livet lite lättare! Inte för att det var tungt och eländigt innan, tvärtom, men solen och värmen gör att vi går runt och småler utan någon speciell anledning. Samtalsämnena kring fikabordet handlar om vilken frukt eller glass som är godast, vi lyssnar på Hair-soundtracket och frågar oss vad sysslar världen med egentligen? Varför springer inte vi också över en gräsmatta sjungandes på ”Let the Sunshine In!” Varför ska allt vara så gråtråkigt, välanpassat, godkännande och tyst?

Jag tänker rätt ofta; tänk om livet vore som en musikal? Hade världen sett ut på samma sätt då? När den överförfriskade människan (ja, ni vet alla vem jag menar) på tunnelbanan börjar sjunga, ja då skulle inte folk obekvämt vända sig bort utan istället stämma in. Några börjar sedan dansa och sen faller det konfetti och hela tunnelbanan förvandlas till ett enda fantastiskt karnevalståg! Eller ett annat passande tillfälle för lite sång skulle vara när politikerna bestämmer sig för att minska biståndet till länder så som Nicaragua, massutvisa människor eller eller öka vapenexporten. Då skulle vi kunna springa, eller ännu hellre dansa oss, genom staden för att sedan samlas framför riksdagen och forma en genom att sjunga ”Let the Sunshine in”. Jag skulle tycka detta vore fantastiskt och visst lite väl cheesy, men hellre det än den bortvända blicken folk använder sig av när de ser något obehagligt, eller ännu värre den apati som alltför många verkar använda sig av idag.

Ni som kanske behöver lite visuell inspiration eller en påminnelse om vad som är viktigt i världen får gärna kolla in slutscenen i Hair

http://www.youtube.com/watch?v=CtLTh4eJS_g

Jag sitter just nu och planerar Almedalen, politikerveckan på Gotland, där självklart Svalorna LA ska vara med och göra vårt arbete i Latinamerika och i Sverige känt! Genom att synas och höras ska vi få politiker, andra organisationer och allmänheten att engagera sig för Latinamerika och motverka alla former av apati! Om livet hade varit en musikal hade vi visat våra känslor genom spontana utbrott av samba, salsa och kanske t.om. lite tango! Men då vi ännu inte lever i en sådan värld så tar jag istället hjälp av våra fantastiska frivilliga på Svalorna LA och planerar hur vi kan visa samma känsla utan att förflytta oss in i musikalernas värld. Vill ni se slutresultatet så får ni helt enkelt dyka upp på Almedalsveckan!

Och för er som behöver inspiration över hur bra livet hade kunnat vara om det hade varit en musikal:
· Hair (vem vill inte leva för kärlek, fred och förståelse?)
· Rent (New York när det är som bäst)
· Across the Universe (The Beatles underbara musik berättar om livet och kärleken 60-talet)
· Wicked (fantastiskt musikal om att varje historia har flera sidor)
· The Rocky Horror Picture Show- The musical (se den bara!)

Allt gott,
Nadja (Rätten till din egen kropp-praktikant)

PERNILLA: Ett riktigt skitjobb

2011-04-11T14:22:00.003-05:00

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 4

Hemma hos oss har vi ett litet toalettrulleproblem. Som den svensk jag är har jag skolats i återvinningsdoktrinen och drabbades av oerhört dåligt samvete inför tanken på att slänga min toalettrulle tillsammans med de övriga soporna – utan att källsortera! I avvaktan på en lösning på problemet ställde jag min tomma toalettrulle på en hylla i badrummet. Med tiden har det bildats en hel samling.

Förut hade vi även ett plastflaskeproblem. Tanken på att utan vidare omsvep slänga alla de plastflaskor som vi köper hem skar i mitt hjärta. Tillslut tröttnade vi emellertid på den samling som vi sparat i hallen under två månaders tid. En mörk onsdagkväll bar vi ut dem tillsammans med vårt andra skräp och ställde dem i samma hörn som alla andra i grannskapet ställer sina sopor.

Lyckligtvis för våra plastflaskors skull, finns det människor som livnär sig på att samla in plastflaskor och andra användbara föremål ur våra sopor. Som mörka skuggor glider de omkring sent på kvällen släpandes på stora säckar. Våra plastflaskor säljer de sedan vidare och tjänar på så vis lite pengar.

Det här hade kunnat vara slutet på en lycklig historia där alla på något sätt är vinnare. Mitt samvete blir renare för att någon tar hand om mitt skräp, några färre plastflaskor ligger och skräpar ute i naturen och någon kan dessutom tjäna lite pengar på processen. Så är det tyvärr inte. De människor som har det tvivelaktiga nöjet att arbeta som ett informellt återvinningsverk arbetar under vidriga förhållanden. Utan någon som helst skyddsutrustning gräver de igenom allt från matrester till använda toalettpapper på jakt efter något som de kan sälja.

Ett mer hållbart sätt för återvinning skulle vara att formalisera processen, anställa sopsamlarna och utrusta dem med ordentlig skyddsutrustning. På så vis skulle vi ha en återvinning med högre kvalitet och bättre trygghet. Samtidigt är det också en fråga om medvetenhet. Vad blir det av dina sopor?

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Lucha libre - Inte vilken kampsport som helst

2011-04-04T20:36:00.005-05:00

"Fegisen" ger sig på "Alicia".

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 3

I högtalarna dånar låten ”Eyes of the Tiger” och presentatören ropar:

- Nu kommer rent adrenalin pumpa i era ådror.

Den fribrottare som kallas ”Fegisen” ger sig på cholitan (*) "Alicia". Han drar henne i flätorna och svingar henne mot golvet i ringen. Publiken buar och kastar popcorn på honom. Efter några turer ger cholitan igen. Hon hoppar på honom och kastar ut honom från ringen. Publiken jublar nästan i extas och cholitan tar hem segern med armarna höjda mot skyn.

Lucha libre (fribrottning) är en show. Det är en blandning mellan kampsport och teateruppträdande där matcherna delvis är uppgjorda i förväg. Alla medel är tillåtna för att sänka motståndaren i golvet. Slag och smärta simuleras för att öka dramatiken.

Fribrottningen i El Alto, som är en folklig tillställning för hela familjen, blev unik i sitt slag, för ca 15 år sedan då även kvinnor började delta, under samma förutsättningar som männen. Kvinnorna är cholitas och när de fajtas bär de samma långa kjolar och flätor som de brukar ha till vardags.

Ramiro Sanjinés på turistbyrån i La Paz förklarar att kvinnorna började delta, dels för att tjäna pengar och dels på grund av en vilja att ta plats där det traditionellt varit män som dominerat.

Efter att ha sett Lucha libre så verkar det som Ramiro säger stämma. Jag tror dessutom att det kan vara ett sätt att få utlopp för de frustrationer som det innebär att leva i ett samhälle med utbredd machismo-kultur och våld i hemmet. Ett syfte kan möjligen vara att synliggöra våldet för att skapa debatt kring det. Lucha libre tycks bottna i ett samhälle som präglas av våld, där våld, även om det är simulerat, kan vara ett sätt för kvinnor att göra sina röster hörda.

När jag går ut från arenan undrar jag vad de små barn som tittar på Lucha libre får för intryck. Tänker de att våld mellan man och kvinna är något roligt och naturligt, eller får de förklarat för sig att detta är teater och att våld i verkligheten är fel? Jag är rädd att det gamla talesättet: Våld föder våld, speglar verkligheten ganska väl.

(*) Kvinna från ursprungsfolken Aymara eller Quechua som bland annat bär flätor och långa kjolar.

Björn Reisnert

Fribrottaren "Marta" besegrar sin motståndare och får applåder.

"Marta" reser sig upp efter att ha blivit utknuffad bland publiken.

CAROLINA: Engagemang ett steg till en bättre värld

2011-03-31T06:36:00.005-05:00

Carolina Rojas i Sverige, inlägg 1

I Sverige är vi på många sätt skonade från våld, fattigdom och krig som är en verklighet för många personer i andra delar av världen. Jag är tacksam över att jag aldrig någonsin behövt oroa mig över om det finns mat i kylskåpet när magen kurrar eller att det inte ska finnas pengar nog till att köpa det jag behöver. Mina föräldrar har inte behövt bekosta min utbildning för att här i Sverige är utbildningen gratis och tillgänglig för den som vill studera. Min uppväxt har varit lycklig tack vare att min mamma bestämde sig för att flytta till Sverige under 80-talet.

Idag har det som livet erbjudit mig präglat mitt sätt att tänka och agera. Människor är idag mer medvetna om orättvisor runt om i världen. Varje dag kan vi via tidningar, tv, eller Internet se vad som händer på andra sidan jordklotet. Det vi ser och påverkas av mest är tragedier, krig och fattigdom och det är på grund av detta som jag inspirerats att utbilda mig inom ämnen som politik, mänskliga rättigheter och utvecklingsfrågor. Jag vill stödja och vara en del av arbetet som skapar en bättre värld.

Man behöver inte ha en akademisk examen för att engagera sig i internationella frågor. I Stockholm finns det gott om organisationer där man kan utföra frivilligt arbete och Svalorna Latinamerika är en av dem. Medvetenhet och omtanke är viktigt, men inte tillräckligt för att göra skillnad. Engagemang är något allt fler personer borde ta till sig och många gånger handlar det bara om att visa att man bryr sig. Att göra något konkret istället för att endast skänka pengar kan hjärtat glädjas av.

Vad är det då som sätter igång drivkraften hos människor? Att göra saker som är roligt tillsammans med andra, att lära sig och att utvecklas som person, samtidigt som man vet att man gör skillnad för någon annan. Den största utmaningen för er som är engagerade eller vill bli det är att hålla drivkraften vid liv, för att även om du personligen inte kan hjälpa alla som du vill hjälpa så är din insats betydelsefull för någon. Min drivkraft håller sig vid liv genom att jag reflekterar över mitt vardagliga liv, fyllt av resurser och möjligheter som vi i Sverige många gånger tar för givet.

Nu vill jag nå ut till dig som vill vara med och göra världen lite bättre. Vare sig man väljer att engagera sig i miljöfrågor, fattigdomsbekämpning, fredsfrågor eller kvinnors rättigheter gör vi skillnad. Ju fler vi blir desto större skillnad kan vi göra. Vad väcker drivkraften i dig?

IDA: Dripp dropp dripp dropp

2011-03-28T10:40:00.002-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 2

Taket jag stirrar upp i har mörka märken här och var. Som om te runnit längs med sprickor och torkat där. Något som ser ut som en stor spricka, utbuktande med flagnande färg, går från väggen in mot mitten av rummet. Den ena väggen har blivit fläckig. Så såg det inte ut för två månader sen.

Dagen jag kom till Arequipa var en varm och solig dag. Nyanländ från vintriga Sverige glömde jag smörja in mig och brände mig så klart. Men efter den dagen följde dryga fem veckors regn. Jag har varit i Arequipa tidigare under ungefär samma tid på året och tyckte det var märkligt att jag bara minns de soliga dagarna. Selektivt minne, tänkte jag först. Men efter en veckas regn var eftermiddagsregnen det enda människor talade om. Taxichaufförer, försäljare, bekanta; alla konversationer handlade om regnet som aldrig ville sluta. Media rapporterade om regnet och jag skrockade, tyckte att det här är väl ingenting, i Sverige är en regnig sommar just såhär. Men här är ingenting byggt för ihållande regn och det märks.

Taket jag stirrar upp i är helt och det sitter på ett rejält hus, ett bra hus. Det har inte rasat ner, det har inte läckt. Märkena är fuktskador men huset står stadigt. Arequipa var heller inte värst drabbat, på andra ställen i landet har regnet varit kraftigare och gjort större skada. Broar har fallit ner, skörd har förstörts, jordskred har rasat och hus har blivit obeboeliga. Dödsfall har förekommit.

Samtidigt, i samma land, smälter glaciärerna och vattenförsörjningen till människorna är hotad. En hotande vattenbrist mitt i översvämningarna.
Ironiskt.
Vattenbrist runtom i världen är ju ingen nyhet, men man undrar, kan det aldrig få vara välfördelat, vattnet?

Jag häller upp ett glas kokat kranvatten. Rent vatten. Vatten som är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Så har det alltid varit för mig för jag är svensk. Svensk, och vad det gäller vatten; väldigt, väldigt bortskämd.

Ida Lövestam

LINA: Den nakna kvinnokroppen - så förbannat laddad

2011-03-21T08:53:00.018-05:00

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 2.

Jeans och långärmad tröja, glasögon på.
Blicken jag bär är framåtriktad och hård.
Jag är på väg till jobbet och svetten rinner nedför ryggraden, det är varmt ute. Jag hinner gå tio meter innan de första ropen haglar efter mig. Innan de kallar på mig som om jag vore en katt. Innan de säger att jag är deras docka, deras baby. Jag är inte er baby, tänker jag. Inte er docka eller ert husdjur. Men jag säger aldrig vad jag tänker, jag skriker adrig något tillbaka. Jag fortsätter bara att gå, fortsätter ha blicken riktad i fjärran. Ignoransen har blivit mitt skydd och mitt vapen.
Det, och mitt klädpansar.
Det som jag tar på mig de dagar jag känner att jag inte orkar ignorera lika hårt.För detta är vetskapen: det hade varit värre om jag hade klätt mig i shorts, ropen hade varit fler och högre då.

Den nakna kvinnokroppen. Så förbannat jävla laddad. Inte bara i Nicaragua, utan i hela världen. Vi ser den hela tiden och överallt. Men främst i objektifierad, tillskarvad och sexualiserad form, en överexponering som inte lyckats avdramatisera nakenheten. Snarare tvärtom. I Sverige upprörs många av kvinnor som ammar offentligt. Ett bröst som ger föda anses vara något äckligt medan ett bröst i en tidning är något åtråvärt. Men den som visar upp det eggande bröstet ska helst också straffas för det. En sån som hon. En kvinna som visar sin nakenhet ses sällan som en aktiv, intelligent aktör. Hon är främst förpassad till sexualiserad passitivitet – en passitivitet hon tillskrivs vare sig hon känner igen sig i det eller inte.

Den nakna kvinnokroppen. Något som främst får tillåtelse att vara.
Något som ska kontrolleras, skarvas till, presenteras. Något vissa kräver rätten till, tar makt över, reducerar till köpvara, något som ibland bestämmer hur vi benämns. Jag kommer att tänka på en demonstration som kvinnor i Nicaragua gjorde förra året.* Nakna och endast täckta av kroppsfärg proklamerade de sina rättigheter under devisen ”Min kropp är min”. Reaktionerna blev starka, förstås. En aktiv, naken kvinnokropp provocerar.

När jag deltar i en workshop om maskulinitet, tillsammans med Svalorna LA och samarbetsorganisationerna här i Nicaragua, är machismon på tapeten. De gapande männen på gatan kommer på tal. De, och makt och motstånd. Vad kan vi själva göra?
Ryta ifrån, säger någon. Ifrågasätta dem och det de säger. Men med försiktighet. Och inte om de är i stor grupp.
Det får mig att fundera. Varför har jag inte vrålat tillbaka ännu? Varför har jag inte ifrågasatt? För att min strategi har varit en annan: att ignorera, att vägra bekräfta deras ord med uppmärksamhet.
Strategier. Jag kan värja mig mot dem ibland, mot att fokus hamnar på vad kvinnan kan göra för att skydda sig från machismon - såväl här som i Sverige. Att det blir vi som ska lära oss att ryta ifrån på grund av ett beteende som vissa män står för, något som grundar sig i patriarkal samhällsstruktur, attityder och normer. Inte sagt att inte dessa frågor diskuteras också - workshopen i maskulinitet är ett bra exempel på att det händer något.
Under tiden möter vi verkligheten. Och där kan strategier vara ett nödvändigt ont för att försvara rätten till sin egen kropp.

Rätten till min egen kropp, ja. Rätten till att klä mig så att jag slipper svettas, rätten till att kunna se ut hur jag vill, ha hur lite kläder jag vill, utan att för sakens skull bli reducerad till ett stycke kött, en rätt jag oftast vägrar kompromissa med och är beredd att ta strid för.
Men idag är en av de där andra dagarna. En sån dag då jag gömmer min laddade, nakna kvinnokropp inuti ett klädpansar. För när någon annan, med sina kletiga ord, försöker ta sig ta sig rätten orkar jag inte alla gånger parera det med ignorans och framåtriktad blick.
Eller för den delen med ett vrål.

* http://www.elnuevodiario.com.ni/nacionales/88879

Lina Karlsson

SANNA: Om vardagsperspektiv och kontraster

2011-03-18T06:11:00.007-05:00

Sanna Leino i Sverige, inlägg 1

Vinden som blåste på Regeringsgatan i Stockholm var inte fullt så varsamt smekande som den soligt blå himlen verkade utlova. Den var en kvarbliven örfil från januari. Så nu satt vi där bredvid varandra, ett gäng frusna Stockholmare på väg till jobbet och kände oss lurade och en aning bortgjorda. Framförallt den modige stackare som i sin iver över att de första gatorna sopats rena hade valt jeansjackan. Svenskar är rörande sårbara såhär i början av mars...

När vi gemensamt suckat ut vårt missnöje över att våren inte kom den första veckan i mars i år heller, blev det så dags att slå upp våra gratistidningar. Vi bläddrade från nyheter om hägrande plusgrader och tussilago inom räckhåll, till flodvågor, hotande härdsmältor och inbördeskrig i länder långt borta. Man kan hoppas att åtminstone några av oss väcktes ur vinterdvalan.

Kontraster och perspektiv. De finns överallt. I Latinamerika bländas man ofta av dem, som av starka strålkastarljus, vilket Ida också konstaterade i sitt blogginlägg från Peru för ett tag sedan. Men de finns här hemma också, bara man öppnar ögonen och tar sig tiden att göra sig mottaglig. Det kanske låter simpelt, men är det inte just det där med tiden som är problemet?

Från Eriksbergsgatan till Slussen har man ungefär 15 minuter på sig att stå eller sitta helt still. Dessa 15 minuter kan sedan användas på många olika sätt. Om några av gratistidningens artiklar hade kunnat förmedla den där fina känslan av perspektiv på vardagen, så försvåras jakten på denna av de andra aktiviteter som konkurrerar om minuterna på bussen. Och det är inte bara nyheter om plusgrader och tussilago som utmanar, nej nej. Facebookande i mobilen, rensande av kvitton och någon slags urbanmeditation (ni vet när man ser någon som lyckas skärma av totalt mitt i trängsel och storstadsstress) är också med i matchen om den värdefulla restiden. Men jag har tur. Som praktikant på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm får jag nämligen fler chanser. När man arbetar för ett mer nyanserat sätt att se på bistånd och utvecklingssamarbete kryllar dagarna av nya perspektiv och kontraster. Det gillar jag. Det gör världen mer nyanserad. Mer färgglad.

Väl på kontoret trycker jag igång min dator och möts av ett par chokladbruna ögon och ett blygt, men nyfiket leende. Det är Petrona. Vi träffades i Guatemala när jag för första gången var i Latinamerika och hon blev snabbt min bästa kompis, tillika lärare i spanska. På bilden är hon fyra år, har en gul blomma bakom örat och tänder som pärlsocker. Idag har hon nog fyllt åtta och kan räkna ”Sannas vardagscoach” som en av sina färdigheter. Hon påminner mig om vad som är viktigt. Om att hoppa hopprep under avokadoträdet och om morgondopp vid fiskebåtarna. Hon sätter färg på min grådaskiga marsmorgon och ger mig lika mycket inspiration nu som då.

Nu kan ni följa även oss Stockholmspraktikanter här på bloggen och läsa om vad vi hittar på medan Sverige tinar upp!

Sanna Leino

PERNILLA: Vad gör man om man har parasiter i magen?

2011-03-14T09:25:00.006-05:00

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 2

Tre dagar efter att jag landat i Peru fick jag problem med magen. Först kände jag en enorm skam över att vara dålig i magen, men det gick över rätt fort när ingen tyckte att det var något konstigt och istället för att bli äcklade välvilligt erbjöd mig diverse huskurer. Min förhoppning var att det skulle gå över efter ett par dagar om jag inte gjorde något väsen av det. Det gick inte över.

Efter en vecka gick jag till en klinik tvärs över gatan från där vi bor. Efter många om och men fick jag lämna mina prover för analys. Hela spektaklet kostade mig cirka 35 kronor och resulterade i att de inte hittade något annat än att allt var normalt och skickade hem mig.

Min diet bestående av enbart kokta saker hjälpte till viss del, men när jag inte blivit bättre efter en månad tröttnade jag och gick till Clínica Arequipa, stadens bästa klink. 450 spänn och tre återbesök senare fick jag utskrivit en antibiotikakur. Tabletterna säljs styckevis för 15 kronor stycket.

I Peru är 30 procent av befolkningen utan rent vatten. Hemma hos oss har vi vatten i kranen. Visserligen måste man koka det i tio minuter innan man kan använda det till mat och dryck, men det finns i alla fall. Dessutom köper vi hem dricksvatten i sjulitersdunkar för 17 kronor dunken.

2009 levde nära 35 procent av den peruanska befolkningen i fattigdom. De har inte råd att köpa flaskvatten. De har inte heller råd att köpa en antibiotikakur för 150 kronor. Så vad gör man då om man får en parasit?

Jag kan själv intyga att parasiter i magen har stora konsekvenser för ens välbefinnande och ens förmåga att leva ett normalt liv. Är man sjuk blir man oerhört begränsad och kan varken arbeta, organisera sig eller fungera socialt. Hur ska man då kunna ta sig ur fattigdom och kräva sina rättigheter, om man har parasiter i magen?

Pernilla Nordvall

BJÖRN: ”Jag städar upp mitt eget skräp minsann!”

2011-03-07T16:28:00.001-05:00

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 2

Vem ska städa?

Den frågan dök upp på ett tidigt stadium i den lägenhet som jag delar med en spanjorska och en italienska.

Italienskan ville anställa en städerska som kom en gång i veckan, för att så slippa göra jobbet och samtidigt skapa ett arbetstillfälle för någon som behöver en inkomst. Spanjorskan var av en helt annan åsikt.

- Så vill inte jag ha det. Jag städar upp mitt eget skräp minsann! Jag bidrar hellre med att skapa jobb på annat sätt.

- Björn! Vad tycker du?

Situationen var: En mot en och jag ombeddes ge mitt avgörande.

Anledningen till att jag blev tillfrågad sist, beror på att jag kom sist till lägenheten. Men det kan också vara så att jag ses som mer distanserad till ämnet eftersom jag är man.

Det stämmer att jag hade lite svårt att orientera mig mellan argumenten. Men eftersom frågan drabbade mig direkt så började jag att fundera och diskutera även med utomstående. I Sverige hade frågan aldrig kommit upp, men här i Bolivia är det väldigt vanligt att betala för hjälp med hushållsnära tjänster.

Jag köper båda argumenten. Att skapa ett arbete att bra, särskilt om det är vitt. En inkomst kan betyda mycket. Anledningen till att många kvinnor som utsätts för våld i hemmet stannar kvar hos sina män, är att de inte klarar sig ekonomiskt annars. *

Även spanjorskans argument håller. Det är sant att städning inte är en bransch där man tar del i och påverkar samhället, utan en så kallad kvinnofälla.

Hur är det i Sverige då? Kvinnofällorna undviks och även kvinnor arbetar ute i samhället. Vem är det då som städar? Männen? Nja, ganska sällan. Tyvärr är det nog så att samma kvinna som jobbar i ett företag också tar hand om hushållsarbetet, oavlönat. Hon gör ett dubbelt jobb.

Jag kommer inte fram till en entydig lösning på frågan. Jag lade slutligen min röst för att inte anställa någon. Det beror inte på politisk övertygelse, utan mer på att jag inte har något emot att städa och att jag genom Svalorna Latinamerika hjälper till att skapa jobb på annat sätt.

* http://www.eldeber.com.bo/2011/2011-02-13/vernotasantacruz.php?id=110212225613

Björn Reisnert

IDA: Världen i Peru

2011-02-28T11:08:00.008-05:00

Ida Lövestam i Peru, inlägg 1

”We no speak americano” dånar ur högtalarna i affären. Jag är i centrala Arequipa och fascineras över att på så många ställen höra samma musik som den jag hörde överallt i Sverige innan jag kom hit. Just här vittnar inte särskilt mycket om att det är Peru jag kommit till. Jag är på stora shoppinggatan där det numera ligger ett splitter nytt köpcenter innehållande Starbucks, Pizza Hut, Burger King och Kentucky Fried Chicken. Ibland när jag går förbi undrar jag om jag verkligen blev avsläppt på rätt kontinent.

Jag går ut därifrån och svänger runt hörnet. Med ens är jag tillbaka i Peru. Utanför banken ringlar en kö, omgiven av försäljare av porträttfoton som visar upp exempel på alla foton de kan ta. Kvinnor och män som sitter vid sina hjulförsedda kiosker och säljer diverse godis, läsk och saldo till mobiltelefoner. Ibland går man förbi någon som säljer skosnören. Mängder av skosnören, i alla färger, tjocklekar och längder. Styckevis. Varje gång jag ser dem undrar jag över deras avkastning. Vad får man in på att sälja enbart skosnören?

Jag funderar på hur försäljarna på gatorna konkurrerar med stora företagskedjor. Vem går och köper skosnören av en man tre kvarter bort om man kan köpa det i samma affär där man köper både gurkor och tvättmaskin, kanske dessutom billigare? Fast någon köper ju uppenbarligen av mannen på gatan, ändå, så kanske har inte alla potentiella konsumenter sugits in i kedjorna ännu. Sen tänker jag på arbetstillfällena de stora kedjorna ändå skapar och funderar över vad som egentligen väger tyngst.

En bit utanför centrum går jag förbi en kiosk. Stenväggen är målad med Coca-Colas snirkliga bokstäver och inifrån kiosken hör jag en välkänd melodi från radion. Det ska skilja drygt 1000 mil mellan Sverige och Peru, men ibland känns det faktiskt inte som jag är särskilt långt borta. Globaliseringen, älskad och hatad, gör världen mindre och ibland märks det tydligare än annars.

Ida Lövestam

LINA: Nu börjar det

2011-02-20T17:21:00.005-05:00

Lina Karlsson i Nicaragua, inlägg 1.

Jag kliver ut från flygplatsen och ser mig omkring.
Min blick scannar av omgivningen, registrerar människor som kramas, gråter och skrattar. Som återser.
Det gör inte jag. Det är första gången jag befinner mig på Nicaraguansk mark, första gången jag blir omfamnad av den fuktiga värmen i Managua.
Men jag vet att någon väntar på mig.

Utanför flygplatsen: en taxichaffuör som håller i en skylt som pryds av mitt namn.
”Lina Karlsson Svalorna LA”.
Jag knackar honom på axeln.
Taxichaffuören ler.
- Där är du!, säger han.
Jag ler, jag också.
- Ja, här är jag.
Gasen i botten. Vi ska till Estelí och taxichaffuören kör fort. Jag hänger ut genom det öppna bilfönstret, drar in lukten, fångar intryck.
Inser: jag är här nu. Jag är i Nicaragua.
Insikten gör mig lycklig. För mig är detta en möjlighet.

Nicaragua. Ett land som sällan förknippas med möjligheter i andra kontexter. Det jag på förhand vet: få barn går i skolan och många av dem måste arbeta istället. Tonårsgraviditet är vanligt, sexualundervisningen bristfällig och hbt-personer diskrimineras. För många kvinnor är våld i hemmet vardag.
På Svalornas hemsida står det också att 80 % av Nicaraguas unga skulle ta sig härifrån om de skulle kunna.
Om de skulle kunna.
Men det kan de sällan.
Rörelsefrihet - ett privilegium och ett val i en del av världen. En dröm om en bättre vardag och framtid i en annan.
Men långt ifrån alla vill resa härifrån.
Jag läser om sociala rörelser, om aktivister som banar ny väg.
Människor som skapar nya möjligheter, på plats.

Klockan har hunnit bli tolv på natten när vi är framme i Estelí.
Bilen stannar utanför ett orange hus med järngrind.
Mitt nya hem.
Jag scannar av omgivningen, registrerar ytterligare ett par förstagångsintryck.
Tänker: nu börjar det.

Lina Karlsson

PERNILLA: Ideologisk fattigdom ger urvattnad demokrati

2011-02-14T17:31:00.004-05:00

Pernilla Nordvall i Peru, Inlägg 1

För ungefär ett halvår sedan var det val i Sverige och nu är det snart dags igen. Inte i Sverige dock, utan i Peru. Den tionde april är det presidentval och val till kongressen, så jag behöver väl knappast säga att de politiska kampanjerna är i full gång.

Valaffisch för Alejandro Toledo,

en av favoriterna till presidentposten.

Det är dock slående hur befriade de politiska kampanjera är från ett ideologiskt budskap, då de tre ledande kandidaterna ligger mycket nära varandra på den politiska skalan. Istället för att argumentera utifrån termer som solidaritet, frihet eller liberala marknader ger man hellre löften i specifika frågor som att höja lärarnas löner eller att ta krafttag mot våldsbrott i städerna.

Förtroendet för politikerna är emellertid lågt. Enligt en undersökning som publicerades i tidningen La República tror färre än hälften att valet kommer att gå rätt till. Rosa, som jobbar på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation SADA, säger att många av vallöftena är tagna ur luften och saknar ordentlig finansiering. Om alla löften hålls efter valet kommer Peru att förvandlas till det förlovade landet, menar hon.

En del av det program som Svalorna Latinamerika driver tillsammans med sina samarbetsorganisationer har som målsättning att öka det politiska deltagandet och minska klyftorna mellan makthavare och väljare. Som en del av det programmet håller Rosa och SADA på att ta fram en informationskampanj för att på ett tydligt sätt reda ut vad de olika kandidaterna egentligen vill. Jag kan inte låta bli att tänka att en sådan kampanj skulle behövas i Sverige också.

Även om jämförelsen är haltande, eftersom Peru och Sverige är länder med väldigt olika förutsättningar, så kan jag inte låta bli att dra paraleller till den alltmer slätstrukna politiska debatten i Sverige. Allt färre yngre engagerar sig i politiska partier samtidigt som allt större fokus läggs på politikernas personliga förhållanden. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det verkligen är relevant att diskutera vad statsministern åt till frukost eller om vi ska ta och blåsa liv i de gamla slitna begreppen om jämlikhet och solidaritet för att diskutera vilket samhälle vi egentligen vill ha?

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Att ta papperssvalan till Bolivia

2011-02-07T14:52:00.001-05:00

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 1

Är jag framme än? Nyvaken rycker jag bort gardinen och tittar ut genom fönstret. Nej, jag är fortfarande i Madrid. Det måste ha varit en dröm.

Jag är alltså i Madrid och jag stannar här några dagar för att få en lagom lång startsträcka. Men snart bär det iväg. Om bara några dagar sitter jag, Björn "El Oso" Reisnert, på en jumbopapperssvala på väg till ett land som jag aldrig varit i, men som fascinerat mig sedan jag hörde andinsk flöjtmusik för första gången och vars folk jag brytt mig om sedan jag såg en gripande dokumentär om en boliviansk gruvarbetare när jag var 13 år. Det är det landet som jag ska åka till, lära känna och skriva om.

Jag sätter mig upp i sängen och funderar lite över vilken bild jag har av Bolivia. Jag försöker fokusera på detaljer, ansikten och enskilda människor, men tankarna förs hela tiden till det omfattande och generella.

En god vän från Argentina som varit i La Paz sa att Bolivia är ett land fullt av motsägelser. Hur är det möjligt att en så stor andel av befolkningen lever i fattigdom, när landet är så otroligt rikt på naturresurser?

Jag funderar vidare och kommer att tänka på Bolivia som ett land i förändring, med en president, Evo Morales, som drivit igenom radikala reformer och förbättrat livet för många fattiga bolivianer. Det är åtminstone vad jag har hört. Undrar vilken bilden är av honom i hemlandet?

Min bild av Bolivia före ankomst är rörig. Motsägelser och orättvisor sammanblandas med hopp om förändringar och en bättre framtid för de som lever med knappa resurser. Det ska bli både intressant och väldigt roligt att läsa, fördjupa sig, fundera och skriva om det jag lär mig och upptäcker.

Snart bär det iväg från Europas näst högsta huvudstad Madrid till världens högsta La Paz. Det är inte en dröm. Det är verklighet.

Björn Reisnert

BALDER: Homofob kampanj mot kvinnovåld?

2010-12-14T15:14:00.005-05:00

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 4

För någon månad sedan släppte chilenska staten en kampanj mot våld mot kvinnor med parollen "Maricón es el que maltrata a una mujer". Ett par chilenska kändisar säger frasen i ett videoklipp och säger att våldet måste upphöra. Jag tittar på klippen ett par gånger och blir argare för var gång. Maricón betyder ju bög och meningen kan således översättas till "Den som misshandlar en kvinna är bög".

Hur mottogs kampanjen av hbt-rörelsen i Chile? Bra fråga. I en artikel på nätet säger en ordförande för en hbt-organisation att han gillar kampanjen eftersom maricón i och med kampanjen får en annan betydelse än den nuvaranden. Han säger också att ordet inte har lika stark sexuell betydelse i Chile som i andra spansktalande länder. Jag blir inte klok på hur han resonerar. I samma artikel uttalar sig en annan representant från en rättighetsorganisation. Hon anser att valet av ord är dåligt och att det kan spä på homofobin.

Så varför valet av ord i kampanjen?

Jag läser runt lite, slår upp ordet och pratar med kollegor på kontoret. Jag funderar på hur betydelsen av ord förändras och vem som har makten över språket? Jag är själv övertygad om att ord kan ändra betydelse genom att grupper av människor använder orden i en annan bemärkelse än den rådande. Att ta makten över orden finns flera exempel av. Nu pratar jag specifikt om ord som används för att nedvärdera grupper av människor. Ord som tagits tillbaka av dem som strategi för att avväpna den negativa betydelsen. Ordet bög är ett exempel, i Sverige.

På spanska används bland andra ordet ”maricón” som bög. Men maricón kan också betyda viljesvag man och vardagligt kan det användas att säga till någon att skärpa sig. Jag är osäker på i vilken utsträckning som homosexuella använder ordet maricón om sig själva. Om ordet har tagits tillbaka av dem.

Jag är också övertygad om att en stat inte tar tillbaka ord som maricón. Jag tycker inte att jag är konspiratorisk för att anse att sittande regering i Chile spär på homofobin medvetet. Trots dubbelmeningen av ordet tycker jag att det är ett osmakligt val. Att en stat kampanjar för att kvinnor ska anmäla våld är i sig en bra sak. Men det kan knappast ha undgått dem den dubbla mening som ordet maricón har.

Ordvalet är inte den enda dubbeltydigheten i den chilenska statens kampanj. För det är inte bara männen som våldför sig på kvinnorna. Staten är en av de värsta bovarna. Liksom här i Nicaragua har Chile totalförbud på abort. Något som berövar kvinnorna rätten till sina egna kroppar. Som leder till att kvinnor dör i sviterna av osäkra och olagliga aborter.

Dags för den chilenska staten att göra upp med både homofobin och kvinnosynen?

/Balder, Estelí, Nicaragua.

HANNA: En riktig rikedom

2010-12-07T14:59:00.011-05:00

Hanna Navier, inlägg 3, Nicaragua

Hur luktar fattigdom? Hur smakar det, hur känns det?

Fattigdomen är inte ett nyhetsinslag på tv. Den finns bland vännerna jag har fått, hos kvinnan som säljer frukt på gatan på väg till jobbet, hos taxichaufförerna som skjutsar mig till det ekologiska cafét utanför stan.

Fattigdomen finns hemma i Sverige, i okunskap, fördomar, i tidsbrist och besatthet av platt-tv-apparater. I orättvisa handelsavtal och subventioner. Hos slagna, utslagna. Ensamma på julafton. Hos de som slänger glåpord på gatan.

Här finns den, i samma glåpord på gatan. Hos den tolvåriga mamman som blivit våldtagen, och som inte ens efteråt fick bestämma över sin kropp. Den finns i värken i benen, av två timmars trångt stående i bussen, med stanken av en alkoholiserad fattig bondes ölandedräkt i nacken. Ett tiggande barns hand på axeln. Barnets berättelse om att föräldrarna tagit henne ur skolan.

Och så den oändliga rikedomen, bland dammet och de jordstampade golven. I stämningen bland aktivisterna som viftar med regnbågsflaggor på Managuas gator, utan några glåpord eller sneda blickar inom räckhåll. Hos den unga feministtjejen som vågar trotsa sina religiösa föräldrar och ta plats, ställa villkor och leva frigjort - med glad och bestämd blick.

Klarast kanske den lyser i ögonen på de fabriksarbetande kvinnorna, och hembiträdena som nu står med betyg i handen, i organisationen Miriams lokaler. De tjänar knappt någonting, många har blivit slagna och förut kunde de inte ens läsa tidningen. Men nu kan de. De har lärt sig läsa, de har lärt sig räkna. De har lärt sig om sina rättigheter - och det här är deras stora dag.

Klumpen i min hals, tårar i ögonen, när en efter en får tjusiga examensdiplom till pompös musik, smattrande kamerablixtar och jätteapplåder. Det må vara pretentiöst, men sant, tänker jag: rikedom på riktigt.

/Hanna

JENNY: Utmanande språk?

2010-12-03T10:19:00.006-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 12.

Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.

En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.

Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.

- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.

Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.

Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.

Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.

När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).

Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?

Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.

På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.

Jenny Ringarp

BALDER: Hej och välkommen till...

2010-11-24T00:24:00.004-05:00

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua, inlägg 3

I ett par dagar nu har jag suttit och försökt boka in intervjuer utan några vidare framgångar. Jag håller på att samla material till ett par olika artiklar till www.latinamerika.nu, men det är inte helt lätt att få tag på myndigheter i det här landet. Folk svarar inte, folk säger att de ska ringa tillbaka men gör det inte eller så bryts linjen efter några signaler.

Telefonkulturen i Nicaragua har beskrivits som "bedrövlig" av landrepresentanten här på Svalorna. Ofta svarar folk med ett "hallå", eller börjar med att fråga vem det är utan att presentera sig själva först. Jag har vant mig vid att folk svarar "hallå". Jag brukar försöka presentera mig själv och anta att jag har kommit rätt.

Idag ringde jag till militären. Jag ringde först till deras växel där en inspelad röst hälsade välkommen till Nicaraguas militär och bad mig dröja kvar för att komma till en telefonist. Det gick ett par signaler, sedan bröts det. Samma sak hände upprepade gånger. Jag gav upp på växelnumret och hittade ett annat nummer på deras hemsida. Där svarade någon på en gång med ett "hallå". Äntligen tänkte jag och frågade direkt om jag fick göra en intervju om gränskonflikten mellan Nicaragua och Costa Rica.

Jag fick tjata lite för att de skulle ta emot mig redan i morgon, det skulle gå bra klockan tre. Vi pratade i kanske fem minuter. Jag fick adressen och var på väg att lägga på, men ville bara tydliggöra var de hade sitt kontor.

- Är det i militärens byggnad i Managua?

- Militären..nä det här är en resebyrå.

- Ursäkta, vad?

Som tur är går inte allt åt skogen. Jag lyckades i alla fall boka in en intervju med en lokal polischef. Sen var det ju en annan sak att tjänstemannen jag pratade med struntade i att berätta för polischefen om vår intervju. Den blev i alla fall av.

/Balder

HANNA: Min värsta fiende

2010-11-15T12:19:00.004-05:00

Hanna Navier, Nicaragua, inlägg 2.

- Har du någon gång upplevt att du inte kunnat komma in i en lokal, på grund av fysiska hinder?

Ledaren tittar frågande på mig. Jag står på en interkulturell utbildning i volontärsutsändning, i ett majvarmt Irland.

- Ja, svarar jag. Många gånger.

Ledaren ställer liknande frågor till två andra deltagare i rummet. De svarar också ja.

Den synskadade killen bredvid mig ser frågande ut. Hur kan vi känna sådana hinder? Svaret: Vi är alla tre allergiska barn av den industrialiserade världen.

Under mina två månader i Nicaragua har jag tänkt mycket på situationen för allergiker och andra med funktionsnedsättning. Jag har själv varit kontaktallergisk mot parfym i fem år. I början var det bara mot vissa parfymer, och jag kunde själv ha väldoftande deodoranter på mig.

För ett drygt år sedan sprejade någon vaniljluftrenare på jobbet i en kontorslokal i Stockholm. Ansiktet svällde, och jag blev helt plötsligt extremt parfymkänslig. Parfymen blev min värsta fiende, och ett doftfritt liv tog sin början. Min partner bytte ut raklödder och after shave, vi bytte deodoranter, diskmedel, schampon och skurmedel. Jag tvingades konfronteras med begränsningar. Tunnelbanan var en plåga. De sociala valen var svårast. Vissa fester var det inte tal om. Att be vänner gå och sköja armar och hals kändes lika jobbigt varje gång.

Det var därför med en stor nypa nervositet som jag, med hela huvudet invirat i en sjal, satte mig på planet från Miami till Managua. Det var som att sitta i en parfymflaska. Men doftchocken slutade faktiskt där.

Här är luften varm och fuktig. Det verkar min hud må bra av. Den mår bättre än någonsin, utan en enda insmörjning. Här blandas inne och ute - de flesta lokaler har dörrar och fönster öppna. Det gör att parfymerna inte blir lika påtagliga. Jag har inte fått kraftigt svullna läppar en enda gång. Inga varbildningar, inga blåsor på händerna.

Bara två gånger har jag behövt lämna ett ställe på grund av en överparfymerad person. Och visst finns det fördomar mot mig som allergiker, som att jag lever i inbillningstillstånd - men inte mer än hemma.

Jag tänker på alla allergiska barn hemma i Sverige. På råden om doftfrihet som få skolor verkar följa. På vinterkall luft och isolerade rum. På den ständiga oron. Och gläds åt det tropiska klimatet.

En rad parfymfria produkter från svenska apotek räddar min vardag här. När jag tittar på dem tänker jag ofta på Nigaraguas allergiska barn. Jag undrar om de finns, och hur många de är. Några produkter verkar i alla fall inte finnas åt dem. Butiksbiträden skrattar åt mig, när jag frågar. Det tog mig en månad och kanske 40 butiksbesök att hitta en parfymfri tvål. Den ska jag tvätta kläder med, när tvättmedlet från Sverige tar slut. Det får helt enkelt duga.

BALDER: Samvetskval som dödar

2010-11-01T17:37:00.011-05:00

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 2.

Vem bestämmer över din kropp? Du själv, staten eller sjukvårdspersonalen? Det beror på var du bor.

Jag har nu varit i Nicaragua en och en halv månad. Det pratas om att gravida kvinnor tvekar till att söka vård i rädsla för att misstänkas vilja göra abort. Att läkare vägrar ge vård till gravida kvinnor av samma anledning. Straffet för abort är 2-3 år för både den gravida och för vårdpersonalen. Jag har fått se siffror som visar att antal unga tjejer som tar livet av sig har ökat sedan 2006, då det totala abortförbudet infördes. En cancersjuk kvinna har vägrats vård för att hon var gravid.

Situationen känns bedrövlig och overklig. Att antiaborttrender stärks i Europa känns i det ljuset helt sjukt. För ett par veckor sedan läste jag att Europarådet hade beslutat att såväl hela sjukhus som enskild vårdpersonal i EU ska ha rätt att avstå från att genomföra aborter.

Organisationen Ja till livet i Sverige välkomnade beslutet från Europarådet och skrev att det stärker "abortkritikers rätt till samvetsklausuler".

Lite som att kassapersonalen på mataffären skulle vägra att sälja palsternacka om de skulle tycka det var äckligt och inte skulle kunna leva med att bidra till att någon annan åt det. "Du får köpa palsternacka av någon annan, och jag har faktiskt rätt att slippa dåligt samvete".

Men det här handlar inte om palsternackor. Det handlar om att människor dör i onödan.

Jag undrar om Ja till livet sover gott om natten när kvinnor dör av att de vägras vård?

Vad är det för samvete som de refererar till?

Jag vet inte.

/Balder

ARIJANA: Snäcka eller fluga utan huvud?

2010-10-22T16:36:00.008-05:00

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 5

Snäcka – har hus och det finns omkring 100 olika snäckor i Sverige.

Snigel – saknar hus och det finns 22 olika kända snigelarter i Sverige.

Arijana – Sveriges hundraförsta snäcka, i exil.

Sniglar med ”hus” är snäckor. Så står det på Naturhistoriska riksmuseets hemsida. Jag är en snäcka för jag bär mitt hus på ryggen, i min stora resryggsäck.

Rullande stenar

Enligt Wiktionary, den fria ordboken, så växer ingen mossa på rullande stenar. Ordboken ger två tolkningsalternativ:

1. Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer et cetera blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.

2. För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag tror på nummer två.

Som en rullande sten

I en av sina sånger så sjunger Bob Dylan om mig, så här:

How does it feel

How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone

”Att flänga omkring som en fluga utan huvud”

Mina roliga juggesläktingar skakar jämt på huvudet när vi träffas.

- Vad ska det bli av dig Arijana? Du irrar ju omkring som en fluga utan huvud.

Att vandra utan mål, att resa omkring eftersom man inte har något bättre för sig, är ordspråkets betydelse.

I bland annat Kroatien, USA, Serbien, skogen, Nicaragua, Spanien, Bolivia och Sverige har min brevlåda bott. Jag har räknat ut det för jag har nämligen klurat på sistone. Under ett decennium har jag bott på så sjukt många ställen att jag inte ens orkar räkna.

Nej, tyvärr denna blogg leder ingenvart. Den är ungefär lika förvirrad som jag. Ville dela med mig av mitt kaos.

Eventuellt funderar jag på att låta mossan växa, eller det gör jag inte egentligen, men kanske skaffa ett huvud.

Arijana Marjanovic

HANNA: Undervattenshus har blivit ett sätt att leva

2010-10-15T14:42:00.015-05:00

Martha vänder vant bönorna i stekpannan. Bönrörans dekorativa färg lierar sig med vitt ris. Några bitar lök får fullborda verket.

De gigantiska springorna i väggen suger effektivt upp aromerna vidare ut i rummet, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.

– På originalritningarna till vissa hus är det högt i tak ovanför köket. Men har man en inkomst som knappt räcker till mat, vill man ju bygga så lite onödig rymd som möjligt, säger Marta och blickar ut över familjens 25 kvadratmeter.

Efter sina tio år tillsammans utan tillräckliga inkomster har Marta och José utvecklat en synkroniserad inredningssmak – stilren och avskalad med drag åt nicaraguiansk lantlig stil.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval.

Så hade början på en nicaraguiansk ironisk variant av den omtalade DN-artikeln av Sara Trus med rubriken ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kunnat se ut. Parodierna på reportaget om det stenrika paret har varit otaliga, och Mediesverige har sinom upprörts, sinom roats åt ytligheten och bilden av ett konsumtionssamhälle som totalt saknar självdistans.

Jag läste artikeln om det rika unga paret när jag ganska nyligen hade anlänt till Nicaragua. Här fick texten en annan dimension. I Estelís centrum, där jag bor, lever till stor del välbärgat folk med höga grindar. Men bara ett stenkast därifrån ser det helt annorlunda ut.

Jag hade kunnat skriva en längre parodi på DN-artikeln. Om jag hade träffat Martha för bara några veckor sedan. Nu glittrar solstrålarna i vattendraget där hennes hus har stått. Kläder och det som en gång utgjorde väggar och golv skymtar under vattenytan. Barnen står vid kanten och tittar ned på den enorma gropen.

Huset rasade ihop på en enda dag – familjen räddade det som räddas kunde. Martha har ingen aning om familjen kan få någon hjälp att bygga ett nytt hus. De har inte ens betalat av lånen på det som nu snarare ser ut som en flod än en bostad.

Huset under vattenytan.

Artikeln om den svenska vindsvåningen kan te sig exceptionell. Men Marthas tragedi är inte ovanlig - hon är en av många tusen människor i Nicaragua vars hus ligger totalförstört under vatten efter ofattbara mängder regn. Om det börjar regna lika mycket igen drabbas förmodligen många tusen till.

Smaka på det till årgångsvinet ni, vindsvåningägare. Och alla andra som drömmer sig dit. Förhoppningsvis har Sara Trus lyckats sätta igång en viktig debatt om ytlighet, egoism och bristen på engagemang för andra som inte är födda med silversked i mun. I en tid då intresset för omvärlden alltför ofta drunknar i drömmar om en teppanyakihäll.

/Hanna Navier, Estelí, Nicaragua

NADIA: "Familjeangelägenheter"

2010-10-12T17:33:00.014-05:00

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 10
Den lilla handen knackar snabbt och desperat på dörren till Svalornas kontor. Mili kommer inspringandes med tårar i ögonen. - Nu är pappa full igen. Får jag stanna här ett tag för jag vågar inte gå hem?

Mili är 8 år gammal och bor granne med Svalorna Latinamerikas kontor. Det har hänt flera gånger att hon har kommit hit på besök. Desperata besök i brist på någon annanstans att ta vägen.

Milis mamma jobbar med att köpa in och sälja kläder och ofta måste hon resa till Tacna, en stad som ligger sex timmar söder om Arequipa, för att göra sina inköp. Dottern måste stanna hemma med en pappa som ofta super och med trötta, gamla farmor som också bor i lägenheten.

I fredags var det farmor som kom och knackade på hos oss klockan sju på kvällen. Att ta sig de få metrarna från sin lägenhet till kontoret går inte snabbt eftersom hon har svårt att gå och ofta ramlar.

- Jag har väntat på mitt barnbarn sedan klockan ett på dagen då Mili slutar skolan. Milis pappa gick för att hämta henne, men de kom aldrig tillbaka, berättar farmor skakande och hennes ögon blir blanka.

- Min son dricker mycket och då kan han slå henne. Jag vet inte vad jag ska göra, säger hon.

Bilden är från ett teateruppträdande om våld inom familjen.

Jag frågar om hon har något nummer till någon vi kan kontakta. Efter ett tag kommer farmor tillbaka med en bibel och en massa ihopknycklade lappar. På några av pappersbitarna står det telefonnummer och jag ringer alla som finns. Inget av dem går till varken mamma eller pappa.

Farmor vill att vi ska gå ut och leta men hon har inga nycklar för att låsa dörren om sig. Och om man stänger den går den sedan inte att öppna utifrån. Jag ger mig ut och letar själv för jag vet ungefär var pappan brukar stå och sälja kläder på gatan. Jag frågar alla jag ser om de sett till honom eller hans dotter. Utan framgång.

Jag pratar med en polisman som skrattar åt mig när jag berättar vad som hänt. Precis som så många kvinnor berättat för mig när det handlar om våld inom familjen – alla familjeangelägenheter får man lösa själv och det finns ingen hjälp att få.

Efter ett par timmars letande hittar jag Mili sittandes i en liten affär två kvarter upp, tack vare vaktmästaren i huset. Först blir jag nästan arg på henne där hon sitter och ser så nöjd ut. Sen blir jag lättad och uppgiven.

– Pappa hämtade mig i skolan klockan ett och då var han nykter. Nu är han full med farbror Walter. Farmor sover alltid så jag känner mig ensam hemma och då är jag hellre här, säger Mili.

Jag fick till slut med mig flickan hem till farmor som då kunde pusta ut. Det händer mycket saker kring grannfamiljen. Senast i dag var farmorn inlåst i lägenheten med hänglås på utsidan och mamman hade tagit med sig nyckeln. Bara att vänta... Det är en ”familjeangelägenhet”.

Not: Flickan heter egentligen inte Mili och bilden har inget att göra med familjen.

Text och bild: Nadia Enedahl

Balder: Tiden är en konflikt!

2010-10-01T15:07:00.006-05:00

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua. Inlägg 1

- Vart på Jean Paul Genie ska ni?

- Till rondellen

Taxichauffören ser lite förvånad ut, och vi förstår varför - rondellen är stor och tungt trafikerad. Det känns helt enkelt fel. Vi är de enda, förutom en mo

torcykelpolis lite längre bort, som står där och väntar. Efter fem minuter har han åkt. Det regnar.

Klockan är tjugo i nio på morgonen och jag och Hanna har kommit för att bevaka en demonstration mot abortförbudet. Från flera håll har jag hört att tiden inte är så noga i Latinamerika. Det känns som den mest uppenbara kulturkrocken, ändå står jag där och undrar om det verkligen kan vara rätt.

Vid nio dyker Patricia Orozco, samordnaren för demonstrationen, upp och säger att alla är försenade på grund av regnet.

- La tema de la hora es un conflicto, säger hon. Jag tycker att det fångar bra den här grejen med att komma sent, eftersom man antar att alla andra är sena och att det då inte är någon idé att komma i tid. Ordagrant betyder det att “tiden är en konflikt”.

En timme senare är det fullt med bussar, flakbilar och aktivister vid vägrenen i rondellen. Det är kul med uppslutningen och alla engagerade människor. Aktivisterna är unga, gamla, kvinnor och män. Det känns som att alla är superengagerade. Många har kämpat sedan 2006 för att få ändring i lagen som totalförbjuder abort. Det är toppenstämning när bilarna i karavanen börjar rulla genom Managuas gator.

Vi åker med Helen som arbetat i 20 år i olika kvinnorättsorganisationer i Nicaragua. Hon berättar om pakten mellan presidenten och kyrkan om abortförbudet. Att vissa journalister som kritiserar presidenten blir förföljda och misshandlade. Helen berättar om ett arbete i motvind. Samtidigt känns demonstrationen trygg och jag ser inte skuggan av några motdemonstranter eller poliser.

Tiden är en sak, men det jag får verkligen känslan av är en kvinnorrörelse med stenhård kämparanda som inte ger upp. Hur peppande som helst!

/Balder

ÅSA: Ett steg fram – Två steg tillbaka

2010-09-28T12:33:00.006-05:00

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 6

De kommer långt ifrån. Vissa har gått i timmar eller kämpat sig fram på en sliten cykel i snålblåsten och det snöblandade regnet. Jag ser deras ponchos som röda prickar mot den vita frostbitna marken.

Frusna stiger de in i kommunalhuset och skakar av sig det våta och försöker klappa in värmen i kalla lemmar. Några av dem har haft den färgstarka ponchon som identifierar dem som autoridades, lokala traditionella ledare, nedpackad under färden och drar nu plagget över huvudet. Detta plagg, egentligen bara ett färgglatt tygstycke, men som symboliserar så mycket mer.

För ett par år sedan skämdes många över sitt ursprung och allt som utmärkte detta doldes då det kunde innebära trakasserier och diskriminering. Nu bär de sina kännetecknande ponchos med stolthet och deras organisationer stärks och blir en del av ett demokratibyggande, eller demokratistärkande. Att föra politiken närmare folket och lyfta ursprungsfolken är en viktig aspekt i arbetet för det nya Bolivia där det mångkulturella till och med finns med i namnet – den plurinationella staten Bolivia.

Samtidigt på andra sidan Atlanten, i landet där välfärd och solidaritet varit ledord, blåser kyliga vindar. Ett främlingsfientligt parti väljs in i Sveriges riksdag. Från Bolivia har vi följt utvecklingen och när vi röstade på ambassaden skrattade vi lite åt Sverigedemokraternas valsedlar. Hur många svenskar boende i Bolivia röstar på SD, liksom? Men skrattet fastnade i halsen i takt med att valet närmade sig och opinionsmätningarna visade ett starkare och starkare SD. På valdagen satt vi några svenskar och följde valet i en allt mer spänd och dämpad stämning. När rösterna räknats talade staplarna sitt tydliga språk.

Jag kände mig tom, besviken, förbannad och rädd. Men mest av allt skämdes jag. 5,7 procent av det svenska folket hade valt att lägga sin röst på detta främlingsfientliga parti. Fler röstade på SD än på såväl vänstern som Kristdemokraterna.

Jag känner mig alldeles kall och minns början av nittiotalet - en svart period i Sveriges historia. Ekonomiska svångremmar och arbetslöshet. Ny Demokrati kom in i riksdagen, främlingsfientligeten och rädslan växte sig stark i svenska kommuner. Jag var tio år och minns väl egentligen bara känslan, stämningen. Gängen med skinnskallar utanför högstadieskolor runtom i landet. Gäng som blev större och större i och med att fler och fler unga, rädda, ensamma, identitets- och tillhörighetssökande killar fångades upp. Tillsammans vågade de höja sina röster. Medan Ian och Bert staplade backar marscherade de svartklädda med demonstrationstillstånd i sina knutna nävar längs Sveriges gator, skanderande ord jag hoppas vi aldrig ska behöva höra igen. Slutligen ställdes allt på sin spets med en annan ensam mans, John Ausonius, hemska dåd.

Jag tänker på allt detta och ryser när jag ser firande sverigedemokrater hylla sin ledare. Jag tänker på Arijanas vän Boris och alla tusentals barn som dör varje dag av näringsbrist och av sjukdomar som knappt existerar i Sverige, eller som åtminstone inte resulterar i mer än ett besök hos farbror doktorn. Jag tänker på alla dessa barn som, med Arijanas ord, får vingar. Alldeles för tidigt. Och alldeles i onödan. Detta samtidigt som Europa bygger murar och land efter land röstar in främlingsfientliga partier i sina maktcentra. Solidaritet känns väldigt avlägset. Jag tänker på alla människor här i Bolivia som kämpar för återerövrandet av demokratin, för mänskliga rättigheter och för solidaritet och jag undrar hur jag ska kunna se dessa människor i ögonen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

JENNY: Airbag för kulturkrock

2010-09-23T12:09:00.004-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 11

Jag tänker inte skriva om valet i Sverige. Jag tänker skriva om något som inte är alls lika jobbigt, ett exempel på en liten del av livet i Peru som vi kan kalla kulturkrockar.

Igår gick jag hem till en kompis för att gratta hennes pappa på födelsedagen. När jag kommer innanför dörren möts jag inte av ett hej, inte ett välkommen, utan av en lång harang om varför jag inte hälsat på på så länge (en dryg vecka). Jag har varit här i nästan ett år men har svårt att vänja mig vid det här anklagande sättet att visa uppskattning.

På fester här är det inte ovanligt att värden/födelsedagsbarnet låser ytterdörren med nyckel, så att ingen gäst kan smita iväg. Det är annars det enda sättet att gå hem, om man till exempel måste upp tidigt dagen efter, att smyga iväg utan att säga hejdå. För om du tar avsked får du en klagosång tillägnad dig, vars refräng lyder: Stanna lite till!, på Arequipas sjungande dialekt. (¿Por queeeé te vaaaas? ¡Queeeedateeeee!) Så många tycker då att det är bättre att inte gå på kalaset alls, om man bara kan stanna en stund.

En vän ringde på min födelsedag och lät hes och trött.
-Men om du är sliten kan vi träffas och fira en annan dag, släpa dig inte hit om du inte mår bra, sa mitt svenska förstående jag.
-Men så kan du ju inte säga, sa en annan vän efter att ha hört samtalet, hon kommer ju tro att du inte vill att hon ska komma!

Aj, krock.

Den krassliga kompisen kom iallafall, med en rosa nallebjörn och törstig på improviserade pisco-drinkar. Och jag krockar vidare. Airbagen är en massa frågor och kanske lite flexibilitet. Säkerhetsbälte använder vi oftast inte, här i Peru.

Jenny Ringarp

ARIJANA: När för många barn får vingar

2010-09-10T14:11:00.006-05:00

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 4

- Har du fått mitt mail?

- Nä

- Om Boris?

Magen slog en knut. Jag fattade direkt att något hade hänt. Instinkten sa att det var något dåligt.

- Han har dött.

Boris José Quibilan Carvajal

7 juni 1982 – 24 augusti 2010

Boris var min polare när jag bodde i Nicaragua för tre år sedan. Nu finns han inte mer. Det känns konstigt.

Han dog av njursvikt och järnbrist. Jag visste inte att njursvikt och järnbrist leder till döden, tänker att hans död är onödig. Mitt grubblande, altruistiska jag armbågar sig fram och upptar all tankeverksamhet.

Jag spekulerar att om han levt någon annantans så hade han inte behövt dö. Jag skyller Boris död på den globala orättvisan. Flashbacks flimmrar för näthinnorna. Femåriga Alexa Adriana äter lunch i sin nicaraguanska innergård kantad av bananträd. Alexa Adrianas lunchmeny består de flesta dagarna av en skål vitt ris.

Nicaragua, Bolivia, et cetera, et cetera. Listan är lång över länder där ensidig kost är vardagsmat för barn. Jag tänker att Boris var ett av de barnen. Jag spekulerar i att avsaknaden av en tillräcklig och varierad kost ledde till att Boris kropp inte blev stark nog att fixa en infektion, utan till hans död då han bara var 28 år.

En annan lista: Alexa Adriana, Boris, Arijana... eller nej, vänta, Arijana tillhör inte den statistiken. Arijana föddes inte upp på vitt ris. Ödets lott föll på Arijana att födas i drömmarnas land. Mellanmjölkens rike där barn har lyxen att klaga på att lamm smakar som kofta. Eller att man får fisk för ofta.

Enligt UNICEF är tolv procent av nicaraguanska barn under fem år undernärda, motsvarande siffra i Bolivia är tio procent. Cirka hälften av alla barn som dör i världen gör det på grund av undernäring. De som överlever drabbas ofta av återkommande sjukdommar som försvagar näringstillståndet.

Jag blir så jävla förbannad. Dumma globala orättvisa, du dödade Boris, och du får mig att gråta.

Kanske betyder ilska och frustration att hopp finns kvar någonstans i mitt skeptiska sinne. Det cyniska jaget skrattar. Men jag är i alla fall förbannad, puh.

Boris, vår pandejo, jag glömmer dig inte. Hoppas du har det bra, hoppas att du har vingar.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

GIZELA: Strängar av hopp

2010-09-07T17:50:00.003-05:00

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4

Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!

”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.

Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.

Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.

Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.

”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.

Gizela Stenfeldt

NADIA: Vatten med lik i

2010-09-03T11:10:00.009-05:00

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 9

Det händer att det kommer hår och larver ur kranen. Irene kokar vattnet och häller klor i – men det hjälper inte mot sjukdomarna.

Majes är ett av områdena som Peruprogrammet, PDR, arbetar i. Jag åkte dit för att intervjua en av deltagarna i programmet, Irene Yauri Carpio, om hennes livssituation.

- Jag önskar att det fanns socialarbetare som kom hit för att kontrollera hur vi lever, att vi kunde få råd och tips om vad vi kan göra för att förbättra vår situation. Vi bor ihop med kor och grisar. Men det värsta är vattnet, råttorna och alla sjukdomar som kommer med det, säger Irene och visar med händerna hur stora råttorna är - som fullvuxna katter.

I staden Pedregal finns det renat vatten, men i bostadsområdena runt omkring använder de vattnet från kanalen som är till för jordbruken. Det finns inget annat alternativ.

- Flera gånger har man hittat folk som kastats i kanalen efter att ha blivit mördade. Det är också vanligt att folk tvättar i kanalen, slänger i döda djur och annat skräp. Det vattnet dricker vi, säger Irene och mungiporna dras nedåt i en grimas.

Ofta blir barnen i Majes sjuka i diarré. Irene är orolig för att hennes son ska bli sjuk av vattnet. Hon har inte längre någon sjukförsäkring så det vore en katastrof. (Mer att läsa om det i artikeln om Irene Yauri Carpio http://www.svalorna.se/?q=node/1313).

Jag ber att få låna toaletten och Irene berättar stolt att de gjort i ordning den nu. Jag blir förvånad när det visar det sig att toaletten består av ett hål rakt ner i marken på baksidan av huset. Men hålet mynnar ut i ett avloppssystem som nyligen har installerats.

Varje vecka stänger Irene sin lilla butik för att delta i aktiviteterna som PDR håller i. Hon förlorar en hel dagslön från sin månatliga låga inkomst.

- Det är värt det. Jag lär mig så mycket och även fast jag ännu inte har fått några ekonomiska fördelar genom deltagandet i programmet så får jag så mycket annan kunskap och det får mig att må bättre i mig själv, säger Irene.

Irene och hennes son Gustavo utanför deras lilla butik och hem.

Den 17 september hålls årets PDR- forum som i år ska handla om just vattenfrågan. Små seminarier har redan börjat hållas runt om i Arequipa för allmänheten, kandidater till årets lokalval och experter. Syftet med seminarierna är att sprida kunskap, förbättra vattensituationen och skapa en mötesplats mellan medborgare och politiker.

Text och foto: Nadia Enedahl

JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

2010-08-26T17:19:00.005-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?

Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

ARIJANA: The Toppen is Nådd

2010-08-10T09:52:00.013-05:00

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 3

- I så fall måste ni hyra utrustning.

Hon tittar på vägguret.

- Klockan är mycket, ni måste bestämma er, nu!

Bergsbestigningsfirmans ägarinna är inte överförtjust i vårt förslag. Att byta tråkberget Pico Austria mot glaciären Pico Tarija, i sista stund. Jag vet att alla vill, men ingen säger något, pallar inte vel så jag ger besked.

- Nu kör vi!

Fort, testa glaciärklättringsutrustning. Isbroddar, ispikar, kängor, och varm – jävligt – varm sovsäck. Upp ur La Paz, genom El Alto, som aldrig upphör. Jo, till slut. Den svällande andinska miljonstaden försvinner bakom oss och Pico Tarija, en av Condoriris 13 toppar, tornar upp sig genom minibussens vindruta.

Framme där den trygga vita lådan på hjul inte kommer längre är stämningen sådär. En röd jeep med texten ”Räddningstjänst” skvallrar.

Den försvunna duon, guide med klient har hittats. Tryckt, respektmättad stämning hos alla vi frågar på väg till baslägret där vi ska campa inatt.

- Guiden överlevde, klienten dog i natt, efter två dygn på berget.

De håller på att ta ner kroppen och den skadade guiden. Klump i magen. I lägret, någonstans, i något av tälten ligger kroppen, den döda. Shit och gulp.

Ok, vår tur. ”Knak! Knak!” Svårt att onomatopoetiskt beskriva isens dova skri, när den spricker överallt runtomkring, nånstans under mina spikförsedda kängor. Arijanas frågestund sätter igång.

- Eeh, jaa, allt är ju möjligt.

Guiden suckar som svar på min slutsats, och retoriska fråga:

- Rent tekniskt så kan ju glaciären bara öppna sig och käka upp oss, här och nu?!

Men Moder Jord slukar oss icke. Hon tillåter oss att sakta men säkert, klättra uppåt, mot toppen och himlen.

Lite pirrade det, men ett fett, nördleende bet sig fast i ansiktet och drog sig inte tillbaka förrän 14 timmar senare när jag somnade. Ärligt? Okej, fjantleendet sitter fortfarande kvar.

Ett par miljoner decimeterkorta steg, ungefär lika många korta andetag och ett halvt kilo paranötter senare är det dags. The toppen is nådd. Jag ger ut mitt glädjetjut över 150 kilometer långa Cordillera Real, Den Verkliga Bergskedjan, som Condoriri tillhör.

Verklig är den verkligen. Ända in i mitt innersta är den verkligen reell.

Sen målar vi ansiktet, med sådan där blå solskyddsfärg som alla skidåkare kletade på sig på

80-talet för att se coola ut. Jag blir cool. Blå mustasch, och feta ränder på kinderna. Cool.

Så jävla fint. Helt nöjd med hur vi påbörjade augusti månad, Moder Jords månad i Bolivia. På, i, och med Moder Jord.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

JENNY: Hur går det?

2010-07-24T15:50:00.005-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 9

De senaste veckorna på jobbet har varit intensiva . En process som tagit mycket tid har varit utvärderingarna vi i Peruprogrammmet håller på att genomföra med målgruppen. Vi vill veta hur de ser på sin utveckling, samla in deras behov och förslag på förbättringar.

För nio månader sedan besökte jag området Bello Horizonte i Majes för första gången. Det sprang små gässlingar utanför lokalen då. Nu har de vuxit sig till stora och ganska tjocka vuxna gäss. Jag skrev om mötet med hantverksgruppen i min första blogg (http://svalorna.blogspot.com/2009_10_01_archive.html). Då hade de nyss börjat träffas, nu har de hållit på i nästan ett år.

Med dessa utvärderingsworkshops ville vi göra något lite annorlunda, inte bara ställa frågor och vänta på svar. Vi ville skapa ett dynamiskt möte, där målgruppen känner att de har huvudrollen, där det är fritt att diskutera och vädra.

Deltagarna sitter i grupper och pratar, cirkulerar mellan olika ”diskussionstorg”, fyller i anonyma enkäter, skriver lappar om vad de behöver och tycker. Vid sidan om har vi satt Nadia på att göra små privata intervjuer med en del av dem. Tack vare våra nya lokala praktikanter och uppslutning från resten av programkollegorna kan vi filma och banda vid de flesta av ”torgen” och vid gruppsamtalen.

Många av kvinnorna säger att de blivit mer säkra på sig själva, att de har lättare att prata och uttrycka sin åsikt. Men mitt tålamod får sig ibland en hård prövning vid samtalsbordet när de få männen inte slutar prata och ingen av kvinnorna öppnar munnen.

Och det är lika frustrerande när jag får en känsla av att tacksamheten och artigheten ibland står i vägen för ärligheten.

Men frustrationen tar inte överhanden, och när jag säger hejdå är det en god känsla som dröjer sig kvar. En aning om att ha kommit lite närmare. Veta lite mer om hur det är. När blygheten släpper och verkligheter strömmar ur munnar och in i lyssnande öron. När vi hör varandra och förstår ganska bra.

Vi måste prova oss fram för att nå varandra. Naturligtvis är det inte samma sak att kunna läsa och att förstå en enkät. Såklart det inte är lätt att säga vad man tycker när det är så sällan någon frågar.

Jenny Ringarp

ÅSA: En vandring bland molnen

2010-07-21T16:45:00.005-05:00

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 5

I helgen följde vi i inkas, aymaras och mollos fotspår på inkaleden Taquesi. Det blev inte riktigt som vi tänkt. Men det blev bra ändå.

Inte behöver du ha med regnkläder, sa min vän. Det är ju mitt i vintern, nu regnar det ju inte. Och vandringen börjar mycket riktigt under en klarblå vinterhimmel på 4500 meters höjd. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Långsamt stretar vi uppåt. Det är tungt och vi flåsar ikapp. När vi närmar oss krönet börjar moln och dimma dra in. När vi äntligen når toppen syns inget av den vackra utsikt vi väntat oss som belöning. Dimman ligger tät och det är ruggigt och rått. Vi beger oss neråt – in i dimman. Det regnar lätt. Vi vandrar längs med en bergskam och nedanför vet jag att det finns en dal och på andra sidan berg. Jag vet det. Men jag ser dem inte. Ibland lättar dimman något och vi skymtar de vackra bergen. Sedan befinner vi oss åter i ett vitt täcke. Det är som en vandring bland molnen. Eller, vadå är som, det är bokstavligt talat en vandring bland molnen. Dimman lägger sig som bomull omkring oss. Allt känns mjukt och tyst. Känslan av mystik förhöjs av att träden omkring oss är täckta av lång vit mossa. Det ser ut som änglahår och stärker ytterligare känslan av att vara i himlen. Bland moln och änglar. Jag vandrar vidare i min himmel, och det vita, tysta och mjuka letar sig även in mig. Lägger sig som ett varmt bomullstäcke över det som gör ont och verkar som balsam för själen. Jag vandrar vidare bland molnen med det fina regnet mot ansiktet. Det känns som om jag blir renad. När regnet tilltar och slutligen öser ner och jag dyblöt plaskar fram i mina ”du-behöver-inte-ha-regnkläder” är jag iskall utanpå men bär en stigande värme inombords. Min kropp värker, knäna bultar och vaderna krampar och jag förstår varför man gett leden namnet Taquesi som betyder smärta eller pina på aymara. Men senare på kvällen, när Porfilia, aymarakvinnan som vi sover hos, över en värmande kopp coca-te i hennes lilla stenhus ojar sig över vilken otur vi haft som kommit just denna enda regniga och dimmiga dag tänker jag att det kanske inte alls var otur. Detta var kanske precis vad jag behövde. En vandring bland molnen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

ARIJANA: Jag, den kyliga pussmitaren

2010-07-08T15:01:00.004-05:00

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 2

Ett halvår har jag gett den bolivianska hälsningsriten, att pussas på kinden, kramas och sedan kindpussas igen, varje gång man ses. Jag kan dock inte vänja mig vid detta eviga pusskalas.

Är jag en kylig svensk, ett känslolöst ufo i en boliviansk utopi av närhet, kärlek och evigt kindpussande? Är det de, bolivianerna, som överdriver, eller är det jag?

En utomjording känner jag mig som, just i det där ögonblicket, då det ska avgöras. Blir det en kindpuss, eller inte? En utomjording för att jag inte tar det där avgörande steget framåt och utövar den bolivianska hälsningsproceduren, utan bara säger ”Hej!”.

Proceduren utförs varenda gång en bekant påträffar en annan bekant. På gatan, på fiket, på restaurangen, i hissen, på gymmet, på jobbet. Må vara en gång som denna bekant påträffas, eller fem hundra miljoner, likväl ska det kindpussas, varenda gång.

Dessa miljoner, filjoner kindpussar, de tar sådan tid. De kräver dessutom en pricksäkerhet som heter duga. Då, när man ska pricka in kindpussen, exakt kind mot kind, exakt samtidigt. Prickar man fel, eller tajmar fel, kan det bli så pinsamt.

Jag antar att jag har fått besök av den så kallade kulturkrocken. Jag tycker att de överdriver, de tycker att jag är ett konstigt svenskt ufo, den kyliga pussmitaren. Men sådana är vi väl, vi svenskar, så himla kalla, reserverade och snåla. Så lyder vårt rykte.

Fast häromdagen, på ett gatufik i La Paz, så kom lillkillen fram till mig. En sån där smutsig, och ensam en som var alltför långt borta från sitt hem. Men han log, och skrattade åt min frisyr efter att han hoppat upp i mitt knä och rufsat till mitt hår.

Sen skulle jag gå, då sträckte han sina armar upp mot mig och sade ”krama mig!”. Jag gjorde det, med glädje. Han hoppade upp i min famn och vi kramades, 5-åringen och jag. Men mycket kort, sen blev det för mycket, David släppte taget och sprang iväg.

Inte så himla kallt nej, mitt hjärta, trots att det växte upp i Sverige. Det kan smälta fort. Det är bara de opraktiska kindpussarna jag hatar.

Arijana Marjanovic

Ett gotländskt Disneyland

2010-07-06T14:50:00.012-05:00

Inlägg 1 från Almedalen.

Äntligen! Äntligen får jag göra ett gästspel på Svalorna LA:s blogg. Det har jag väntat på i flera år... Men det är varken från Bolivia, Nicaragua eller Peru jag bloggar. Jag är på Gotland - på politikervecka i Almedalen.

Svalorna Latinamerika är på plats i Almedalen sedan i söndags, och så även jag. Målet för veckan är att lobba för att kampanjen Rätten till din egen kropp!, som handlar om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa. När vi idag närmar oss slutet på dag tre är vi trötta i fötterna, men otroligt glada och inspirerade. Så många spännande människor, roliga diskussioner och varma möten - på så kort tid och sådan liten yta. Som Anne sa imorse: Visby dessa dagar är som ett litet Disneyland med organisationsfolk, politiker, journalister och andra kändisar.

De senaste dagarna har Jazmin, Anne, Ylva och jag sprungit gatorna fram, mellan vårt informationstält, föredrag, seminarier och en massa annat. Bland annat har vi hunnit med seminariet Platsar Gud i biståndsarbete?, samtal om nya jämställdhetspolicyn för svenskt utvecklingssamarbete med Gunilla Carlsson och Margareta Winberg, politikersamtalet "Biståndets utmaningar" och debatterna "Vad den andra handen gör" samt "Sex är politik". Vi hann också med "kan du stava till kvinnokonventionen?"-seminarium och jag vann en av alla eftertraktade tygväskor i ett RFSU-quiz.

Plockepinn eller bygga tält? Det blev bra till slut:

Maja, Anne och Ylva utanför vårt och Afrikagruppernas tält.

Rosita Runegrund (Kd), Fredrik Malm (Fp), Kent Härstedt (s) och Hans Linde (v) diskuterar svensk politik och bistånd.

Margareta Winberg och biståndsminister Gunilla Carlsson pratar kvinnor i världen.

Svalorna LA:s kampanjpin "Rätten till min egen kropp!" är eftertraktad. På bilden Niklas.

Efter en lång dag njuter polisen också av solnedgången.

Text: Maja Permerup
Foto: Maja Permerup och Jazmin Voigth

NADIA: Så bråttom får ingen ha

2010-07-05T12:51:00.004-05:00

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 8

Jag sitter på bussen på väg hem från en aktivitet som Peruprogrammet har haft i Majes. En orm krälar i min mage och tårar rinner längs med mina kinder. Dagen har varit underbar. Fram till nu... Vi är usla människor.

I en halv sekund såg jag honom ligga och kvida, av något som jag uppfattade som smärta, på gruset längs med vägen. Ett barn, inte mer än tolv år. Här är det öde. Inget mer än väg, berg och damm syns. Och barnet som låg bredvid vägen och kved. Inga andra människor än dem i de förbipasserande bussarna och bilarna. Han skrek, eller så var munnen bara vidöppen av smärta. Om den var psykisk eller fysisk vet jag inte och kommer aldrig att få veta eftersom busschauffören vägrade att stanna.

När jag stammande berättar vad jag sett tittar han på mig oförstående och skakar på huvudet skeptiskt. Han kniper ihop ögonen och säger att han inte har sett någonting alls, ”det måste ha varit ett djur”. Han ljuger. Det finns inte en chans i helvetet att han kan ha missat honom. Det kan omöjligt bara vara jag av de 50 människorna på den fullsatta bussen som sett den lidande pojken.

Jag ser honom fortfarande tydligt när jag blundar och även ibland när jag tittar. Jag har till och med drömt om honom. Är inte vi människor här på jorden, så många, till för att hjälpa varandra?

Det händer alltför ofta, både här i Peru och i Sverige, att vi blundar för andras lidande. Hemma går folk förbi utslagna människor på gatan. Är de skadade eller bara fulla? Det hinner vi aldrig ta reda på under den korta tid det hugger till i magen, vi tycker synd om och sedan fortsätter med vårt eget liv. Är det rädsla, vanmakt, känslan av att ”man kan inte hjälpa alla”, som tar över?

Nej, men alla kan hjälpa någon!

Låt inte en hel buss med människor åka förbi en pojke som lider!
Så bråttom får ingen ha.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

2010-06-30T13:33:00.028-05:00

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström

ÅSA: Lång Dag - Kall Natt

2010-06-23T17:03:00.002-05:00

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 4

Jag gissar att det är den här tiden på året då det skrivs flest nostalgiska bloggar som romantiserar den svenska sommaren – det här kommer nog bli ännu en...

Midsommar närmar sig – min absoluta favorithögtid. Stockholms skärgård. Solvarma klippor. Havsvindar som luktar tång. Fiskmåsar som skriker. Vakna tidigt med den speciella känsla av förväntan som barn känner på julaftonsmorgon. Trots nästan 30 års firande finns pirret och förväntan kvar. Det här är min julafton. Föreberedelserna börjar. Kvinnorna plockar blommor och binder kransar medan männen ger sig in i skogen för att hämta löv till stången. Här har genustänket inte slagit igenom. Våga inte rucka på traditionen! Under rop och förmaningar reses senare midsommarstången. Lite åt höger. Nej, lite mer åt vänster. Så! Där står den! Och så, den väntade kommentaren: ”Den finaste vi haft”. Varje år. Slår aldrig fel. Sen bjuds det till sång och dans. Och så lekar. Klädstafetter på blodigaste allvar och potatislopp med olika hederliga och mindre hederliga knep för att hålla potatisen på plats. Allt för äran. Och dumleklubbor. Så fånigt men samtidigt så underbart. Natten som aldrig riktigt blir natt. Det speciella ljuset vid havet denna årets längsta dag.

Detta byts i år ut mot det motsatta. Här kommer vi att fira San Juan. Årets kallaste natt då bolivianerna traditionsenligt tänder brasor för att värma sig. Myndigheterna har dock jobbat hårt de senaste åren för att hindra dessa brasor som till stor del består av bildäck och annat som inte bör brännas och som rimmar illa med allt tal om omvårdnad av Moder Jord som fördes under klimatkonferensen i Cochabamba i april. Dagen efter brukar La Paz vara täckt av ett svart täcke av rök som får ögonen att tåras. För att hålla kylan borta brukar kvällen även fyllas med dans. Låter som ett roligare, och mer miljönvänligt, sätt att behålla värmen. Dans natten lång så svetten rinner. Det kör jag på.

Som av en ödets nyck damp det just ned ett mejl i min inbox – en inbjudan till midsommarfirande på svenska ambassaden. Det verkar som om det blir små grodorna för mig i år ändå!

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

GIZELA: Berätta. Berätta om.

2010-06-15T00:43:00.007-05:00

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 3

Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.

Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.

Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.

En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.

Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.

Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."

Gizela Stenfeldt

ARIJANA: Shitt pomfritt!

2010-06-09T17:54:00.003-05:00

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 1

För fyra månader, en vecka och fem dagar sedan landade jag i världens högst belägna huvudstad, La Paz, Bolivia. Jag skulle forska. För Svalorna Latinamerika. Wow!

Japp, tre och en halv månaders fältstudie skulle det bli. Jag, en forskare. Shitt pomfritt!

Varför är kvinnor och mäns villkor olika? Det var mitt uppdrag att ta reda på. Jag frågade, läste, intervjuade, lyssnade observerade, grubblade. Sen förklarade jag varför. Inget nytt under solen. Män dricker och slår, kvinnor är hemma och lagar mat. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att villkor och möjligheter är skeva och orättvisa.

Fältstudien var fullbordad och resultatet presenterat. Nu var det bara att fixa, rensa, packa och avsluta, nya äventyr väntade runt hörnet. Tack och hej för mig Svalorna! Adjö kompisar! Adjöken La Paz! Just det, söka jobb också, som svaljournalist.

Vi tar det igen.
Fixa, rensa, packa, avsluta, gå på arbetsintervju, hejdå alla, vi ses kanske om två veckor, eller aldrig mer. Shitt pomfritt!

Buss till Peru. Där fick femton månaders ackumulerade saknad utlopp i kramen jag gav Becky. Världens hårdaste kram till världens bästa Becky, min gamla kombo från Washington D.C.

Jag lärde känna Becky när jag pluggade journalistik i Washington D.C. Tillsammans gjorde vi stan osäker, och vi gjorde det bra.

Det var i Washington D.C jag för åtta år sedan lärde mig hur jag åtta år senare skulle bli en bra svaljournalist. Fast det visste jag inte då, för åtta år sedan, och inte för tre veckor sedan heller för den delen. Shitt pomfritt!

Först efter att vi lekt klart i djungeln, Becky och jag, och konverserat färdigt med Inkaandarna på Machu Picchu, fick jag veta. ”Du är hemskt välkommen som ny informatör här på Svalorna LA Bolivia.” Gyllene virtuella bokstäver. Je-haaa!

Mitt flyg till Sverige lyfte för två veckor sedan, men det gjorde inte jag. För jag sitter ju här, på Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Fortfarande. Och med ett nytt superviktigt uppdrag, som svaljournalist. Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic

JENNY: Fryser

2010-06-03T10:12:00.004-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 8

Flera nätter i rad vaknar jag av att jag fryser. Jag fumlar efter raggsockorna och mössan som åkt av, och drömmer om ljumma kvällar, vänner och familj, syrener och klippor.

Nostalgi och idealisering av hemlandet är vanligt, speciellt när man har en flygbiljett till Sverige-semester om några veckor. Jag kan inte bärga mig liksom. Pripps Blå-reklam på repeat i hjärtat, och det värker.

Det värker vidare när jag läser om barnen som dör i lunginflammation uppe i bergen Peru. Hittills i år 109 barn som inte finns mer, och än är vintern långt ifrån över. Det krävs satsningar på hälsovård men framförallt förebyggande arbete. Isolerade hus och skolor. Näringsrik mat för starka och tåliga ungar. Overaller! Jag stänger ögonlocken och ser min fyraochetthalvt-årige brorsson. Det svider till. Skickar ännu ett vykort med lamadjur, och hoppas att han inte tröttnar.

Jag vaknar en morgon och i min nostalgi sätter jag på P1-nyheterna på datorn. Huttrandet övergår i en rysning när jag hör att Gaza-skeppen har attackerats. Resten av dagen lyckas jag inte riktigt tina upp.

Men sen går solen upp en annan morgon och det är en ny känsla i luften, något hoppfullt. Fattigdomen minskar, har de räknat ut. Och jag får höra att det kanske kommer en ny liten människa till världen.

På svenska radion pratas det om i-landsproblem. Ett i-landsproblem är att längta hem. Att ha människor att älska och sakna är en lyx. Att frysa lite grann – vilken lyx!

Jenny Ringarp

ÅSA: Catwalk i alpacka

2010-05-26T16:27:00.008-05:00

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 3
Jaha, så har jag, liksom många Svalor innan mig, haft min stund i rampljuset. Jag har mannekängat iklädd alpackakläder i direktsänd boliviansk tv.

COPROCA, en av våra samarbetspartners inom programmet DELDEPA, stödjer kvinnliga producenter av alpackaprodukter. De har börjat exportera varor till Europa och många är de Svalor som har ställt upp för fotografering till kataloger och mannekängat på marknader. Och nu har alltså även jag sällat mig till denna skara av vackra normala svenskar och svenskor – smala och mulliga, långa och korta som helt plötsligt fått chansen att agera modeller för en dag.

Först är jag invecklad i en moralisk brottningsmatch kring dilemmat att som svensk vara modell för bolivianska alpackakläder. När jag sedan lyckats stilla samvetet något med att kläderna faktiskt produceras för en europeisk marknad, kommer nästa utmaning – rampfebern. Ska jag...mannekänga? I tv? I direktsänding... ? Men va tusan, det kan ju faktiskt bli en kul och minnesvärd upplevelse – åtminstone efteråt, tänker jag.

I nästa sekund står jag där bland sladdar och kameror i studion. Jag hälsar på programledarparet; den trådsmala, översminkade unga kvinnan och den minst trettio år äldre mannen med grå tinningar och en rejäl rondör. Jag ser deras något förvånade blickar när jag presenteras som ”modellen”. Jag ser vad de tänker. Jag känner att jag borde säga något om att jag är från Svalorna LA, att jag bara ställer upp för att COPROCA bett mig. Förbereder ett försvarstal. Men sen kommer jag på mig själv – vad håller jag på med? Inte fan ska jag hålla på och ursäkta mig. Jag ler mot dem. De ler tillbaka. Ansträngt. Leendena når inte riktigt ögonen och kvinnans läppar verkar ha fyllts till bristningsgränsen med något av allt det man kan fylla läppar med nu förtiden.

Reklampausen är slut. Studiovärden räknar ner – 3, 2, 1 – Vi sänder! Jag tar ett djupt antetag, rättar till min vackra alpackasjal och går stolt in i studion, in i strålkastarljuset. Jag – i tv – i direktsändning. Jajamensan!

Åsa Wängsö

NADIA: Konflikter i Peru

2010-05-24T18:26:00.013-05:00

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 7
Under april månad registrerades 260 sociala konflikter i Peru. Busstrejker, protester mot gruvbolag, lärarstrejker, lönestrejker...

Jag har aldrig sett så mycket demonstrationer, strejker och protester som under mina åtta månader här i Peru.
179 av konflikterna är aktiva, i hälften av fallen förekommer dialog mellan parterna och i drygt 100 av fallen har någon typ av våld förekommit. Oftast börjar dialogen efter att våldet har skett. Under april månad blev ingen konflikt löst.

Demonstration på första maj på torget plaza de Armas i Arequipa mot dåliga arbetsförhållanden och explotering av människor och framför allt barnarbetare. I Peru uppskattas det finnas mellan 1,5-2 miljoner barnarbetare. Peru har kritiserats av FN för att barn tillåts arbeta från tolv års ålder.

Poliser på plaza de Armas i Arequipa vid demostration mot gruvbolaget Southern Peru som vill öppna koppargruvan Tía María utanför byn Cocachacra i Arequipa. 95 procent av befolkningen runt gruvområdet har röstat emot, men gruvbolaget fortsätter processen.

Montoya Herrera protesterar emot gruvan Tía María i byn Punta de Bon Bon utanför Arequipa. Invånarna, som framför allt lever på jordbruk, är rädda för att koppargruvan kommer att förorena marken och använda alla vattenresurser.

Kommunanställda proteterar mot låga löner i Arequipa. I Peru är minimilönen 550 soles, vilket är cirka 1 400 kronor.

Arbetare på det transnationella läskföretaget Kola Real strejkar på grund av dåliga arbetsförhållanden - tolv timmars arbete, sex dagar i veckan. Två personer som hungerstrejkade fördes till sjukhus efter fem dagar. Strejken pågick i totalt 30 dagar.

Text och foto: Nadia Enedahl

JENNY: Alla mammors dag

2010-05-06T18:23:00.009-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.

De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.

I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp

GIZELA: Lovsång till en vän

2010-05-04T20:48:00.002-05:00

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 2

En svag bris letar sig in genom dörren som är öppen mot trädgården. Ur högtalarna strömmar visor av Emil Jensen. När jag tittar upp från min dator ser jag en älskad vän. Det är Sofie Karlström, min praktikantkollega. Hon sitter på min säng och skriver en artikel. Saker och ting känns ganska meningsfulla. Vi fyller rummet med liv.

Nu är det vacker vår i min hemstad Norrköping. Och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå på Parken och applådera mitt fotbollslag IFK Norrköping. De har inlett säsongen strålande. IFK är laget i mitt hjärta.

Men, nu är jag i Nicaragua. Och min uppgift är att skapa mening i tillvaron här. Det finns något som underlättar den saken. Det är min allra närmaste människa här - Sofie. Hon är värd att besjungas.

Sofie. Jag höjer dig till skyarna. Rakt av. Och är oändligt tacksam över att ha dig vid min sida.

Vi delar samma frustrationer i vardagen. Vi pratar om sådant som är viktigt. Vi skriver och målar för att förstå oss på det som händer i våra liv. Och vi lever. Varje dag. Ibland kostar det mer, ibland mindre. Sådan är vår vardag här i Nicaragua.

Sen upphöjer vi ironi och svart humor till lag. Skrattar oss skrynkliga. Och det där som Emil Jensen sjunger stämmer på pricken: "Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa”. För att hos oss ligger glädje och sorg nära varandra. Som två sidor av samma mynt. Vi kan nog nästan skämta om allt. Det blir en sport att kunna använda ironi när det blåser hårt. Men alltid i samförstånd och med all respekt i världen för den andre.

I veckan besöker vi den där boxningsklubben. Det är dags att uppfylla drömmen om att bli boxare nu.

Ett ska du veta, Sofie. Och här avslutar jag med ord från en av våra ledstjärnor, poeten Bruno K Öijer: "Om du försvinner är jag din comeback".

Gizela Stenfeldt

ÅSA: När det skälver till

2010-04-28T17:45:00.007-05:00

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 2

En tidig januarimorgon i Chile kände jag ett skalv som fick taklampan att skaka och hjärtat att klappa fortare, men när det stora skalvet kom var jag sedan en vecka tillbaka i Sverige. Så jag har, tack och lov, ännu inte upplevt en riktig jordbävning. Men jag har erfarit skalv inombords. Skalv som får allt omkring en att rämna.

Plötsligt händer det. Det skakar till. Jag kastas till marken. Jag slängs fram och tillbaka som en trasdocka. Jag får blåmärken och sår. Jag blöder. Det värker. Det gör för jävligt ont. Allt skakar omkring mig. Himlen rämnar. Marken spricker och jag kämpar för att inte falla ner i avgrunden. Panikslagen irrar jag fram och tillbaka. Finner ingen trygghet.

Så minns jag bilder av evakueringsplaner. Gröna pilar som leder fram till säkra väggar. Dit ska man. Där är man trygg. Jag springer. Irrar. Söker. Men jag hittar inte här. Så långt hemifrån. Så långt från vänner och familj – de trygga väggar där jag brukar finna stöd. Letar. Finner väggar – men de är för tunna. Det vore självbedrägeri att tro att dessa skulle stå emot. Irrar vidare. Skräckslagen. Till slut finner jag den. En säker vägg. Trygg. Den tar emot mig. Stödjer mig. Håller mig uppe när jag faller ned på knä. Jag lutar mig mot den, andas ut och blundar. Jag blöder, har ont, är stukad – men, jag har en vägg att luta mig mot. Och stödd mot väggen kan jag sakta resa mig upp igen.

När marken skälver är det viktigt att ha något stabilt att stödja sig mot. Utan detta blir förödelsen oändligt mycket värre. Se på Chile och Haiti. I Santiago stod husen stadigt medan människorna i Port au Prince fick se sin stad förintad. Andra skalv i vår omgivning dämpas bäst av trygga nätverk och en axel att luta sig mot.

Och någon sa att den nya jord som bildas i de sprickor och sår som jordbävningen river upp är bördigare än den gamla. Och starkare.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: I Nicaraguas våld

2010-04-23T12:55:00.004-05:00

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström

NADIA: Dumpad i ett underverk

2010-04-22T20:14:00.014-05:00

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 6
Till min lycka hade Machu Picchu öppnat lagom till min semester i påskas. Jag och min vän slog på stort och köpte ett paket där alltifrån resa, inträde och mat ingick. Vi insåg att det hade varit bättre att resa på egen hand än genom en bluffagentur som lämnade oss ensamma i djungeln – men då var det redan för sent.

Machu Picchu hade varit stängt sedan översvämningarna i januari. När vi kom fram till Cusco och hostelet där vi skulle bo blev vi överfallna av en intensiv säljare i receptionen. Han insisterade på att vi absolut inte kunde hitta en bättre och billigare agentur än hans för att åka till Machu Picchu. Efter en kort funderare bestämde vi oss för att köpa resan med helpension - även om det för mig var mer pengar än vad jag egentligen hade råd med.

Vi fick inget kvitto på en gång, men säljaren lovade att han skulle återkomma med det några timmar senare. Klockan fyra på morgonen dagen då vi skulle åka hade vi fortfarande inte fått något bevis på att vi hade betalat. Vi fick som tur var ändå åka med på resan, men var tvungna att byta buss tre gånger för det var oklart vilken guide vi skulle ha. Det blev mycket stress, problem och bekymmer på vägen, men när vi kom upp till inkaruinerna och den starka energin var det fortfarande värt det.

Det var ett vägras på vägen så alla var tvungna att gå ur bussarna,
vänta i två timmar, för att sedan traska genom leran till närmaste by.

Så var det resan tillbaka till Cusco... Efter en kort busstur, en tågtur, en rask promenad från stationen och drygt två timmars köande till linbanan för att passera floden kommer vi fram till andra sidan där bussen ska ta oss tillbaka till Cusco. Vi blir överraskade. Ingen guide, ingen buss. Vi väntar och väntar. Det börjar bli mörkt. Runt omkring oss är det djungel, lervägar och berg. Till slut tvingas vi inse faktumet att vi blivit övergivna och liftar med tio vägarbetare i deras pick up.

Vi är tydligen inte de enda som råkat ut för detta läser jag i tidningen. Det var ett drygt äventyr som kunde slutat illa, men som nu är ett minne för livet som jag kan skratta åt.

Nadia Enedahl

JAVIER: Allt är en dröm

2010-04-16T17:36:00.011-05:00

Javier Zavala i Bolivia, inlägg 2

Reseskildringar är speciella. Magiska. När jag liten var en av mina favoritsagor "Folk och rövare i Kamomilla stad". Det är visserligen inte en skildring av någons resa. Men en berättelse om en annan plats.

För er som inte läst detta magnifika verk, kan jag snabbt informera om att det är en framställning av en idyllvärld. Någon biltrafik förekommer inte, men däremot finns en spårvagnslinje, som tar en minut att åka med, och där alla bjuds på kakor. Polisen går runt och sjunger ut sin enkla filosofi, "Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill." Som i de flesta sagor finns det element som bryter av mot det perfekta, och i det här fallet är det tre rövare som stjäl saker de behöver. Men, i grund och botten är de snälla ändå. Så enkelt och så rätt.

Där ville jag leva. Jag drömde mig bort.

Att drömma sig bort. Ja, det är inte bara barn som gör det. Det är någonting vi fortsätter att göra hela livet.

Senare, var det en annan fantastisk saga som fick mig att drömma mig bort av Italo Calvinos bok "De osynliga städerna". Marco Polo beordras i berättelsen att beskriva för Kublai Khan de städer han har besökt. Liksom den sagoberättande prinsessan i "Tusen och en natt", kämpar Marco Polo med att stilla Khanens hunger av verklighetsflykt. Beskrivningarna av platserna förvecklas därför till de allra mest fantastiska skildringarna. Bilderna glider samman, konturerna löses upp. Medan Marco Polo sakta vaggar sin Khan in i ett annat universum, glider jag följsamt med och vaknar inte upp förrän i slutet, där jag abrupt förstår att allt bara var en rad poetiska varianter av en endaste stad: Marco Polos hemstad Venezia. Först då förstår jag att sanningen endast är en semantisk kompromiss mellan verkligheten och hungern efter att få drömma sig bort.

Upplevelsen av platsen existerar endast i språk och tanke. Vi väljer hur upplevelsen och minnet av platsen vi reser till skall vara för oss. Det gäller att välja rätt.

Javier Zavala

På bilden: "Vandraren över dimhavet" av tyske romantikern Caspar Friedrich.

JENNY: Vid foten av en aktiv vulkan

2010-04-11T21:33:00.010-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 6

Jag undrar verkligen… Hur lever man med ständigt hot om naturkatastrofer?

I Peru sinar aldrig rapporteringen om allvarliga naturkatastrofer här och i grannländerna. Det har varit ett extra sorgligt år hittills, med översvämningar, torka, jordbävningar och ras. Olika stora och allvarliga men nästan alltid med dödsfall och förödelse som följd. Det känns som varje vecka. Det händer att hela byar täcks av flera meter lera.

Ibland lyckas bilderna och informationen tränga sig in och påverka tv-tittaren eller tidningsläsaren, kanske till och med framkalla en liten rysning. Usch, så hemskt. Stackars människor. Sedan återgår man till det man var uppe i, zappar över till såpoperan som hade reklampaus, eller går och gör sig en avokadomacka.

Ibland vaknar jag av ett litet svagt jordskalv, som mjukt och fint skakar min säng i några sekunder. Nästan mysigt är det, som om jorden vaggade mig.

I Chile dog minst 350 människor i den stora jordbävningen i februari. I Huánaco, öster om Lima, dog förmodligen mer än hundra människor i häftiga ras för en vecka sen. I Cuscoregionen kan så många som 80 000 människor ha mist sina hem på grund av översvämningar i början av året.

Jag pratade med några äldre Arequipabor.

- Människor kan inte fortsätta bygga sina hus på farliga platser, som vid floder som kan svämma över, sa en man.
- Men Misti då, frågade jag och pekade på vulkanen som stolt tornar upp sig över staden, den kan ju få ett utbrott?
- Jo, men det kommer inte hända ännu på många år.
Nähä.

Ironiskt nog, som med de flesta orättvisor, är det oftast de fattiga på landsbygden som drabbas hårdast när naturen blir arg. De som inte har möjlighet att bygga säkra hus, och som bor där det är svårt att komma fram med hjälp.

Jag fortsätter undra, hur skapar man ett tryggt liv med alla dessa katastrofer runt omkring? I bakhuvudet tror jag att jag har svaret, men jag vill helst inte nöja mig med det. Kan vi verkligen anpassa oss till vad som helst, om vi stänger av tv:n innan vi somnar?

Jenny Ringarp

ÅSA: Kontroll, kvitton och Supermercados

2010-03-31T18:21:00.025-05:00

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 1

Ökad transparens inom utvecklingsarbete framförs som en hörnsten i kampen mot korruption. Och jag håller med. Men ibland blir konsekvenserna av kraven på kontroll inte alls som det var tänkt.

Vår administratör bönfaller våra samarbetspartners: ”Snälla ni, gör vad ni kan för att så mycket som möjligt redovisas med kvitto!” Hon har nämligen pekpinnar på sig. Uppifrån. Revisorerna från högre instans har sagt sitt. Och de har i sin tur samma krav på sig. Uppifrån. Och den här gången från högsta ort. De som verkligen bestämmer. Varje biståndskrona skall gå att följa.

Och som sagt, missförstå mig rätt, det är jätteviktigt med kontroll för att minska korruptionen och se till att pengarna verkligen når fram till dem som de är ämnade för - i detta fall barnen och ungdomarna och deras familjer i programmet Suma Thakhi. Men nu till problemet: organisationerna och målgrupperna bor och verkar i det som ofta beskrivs som Amayarafolkets huvudstad - El Alto - staden på högplatån ovanför La Paz. En stad som vuxit enormt, och fortsätter att växa så det knakar i takt med att människor lämnar landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Verkligheten blir oftast en helt annan. Svårare. Hårdare. Bistrare. De flesta hamnar inom den informella sektorn som omfattar större delen av den bolivianska ekonomin. Framförallt i El Alto. Den som här handlar lunch till deltagarna i en workshop och förväntar sig att få kvitto eller faktura, lär bli besviken. Att vi kräver kvitto innebär för människorna att de måste åka ner till La Paz. Och till en Supermercado - något för dem helt främmande. Det är att tvinga dem ur deras sociala och kulturella sammanhang. Det är som att tvinga på dem en annan livsstil. Utöver att vara omständligt och oekonomiskt bör man fundera på var pengarna hamnar - skall man stödja det lokala samhället och den gamla kvinnan som säljer grönsaker på marknaden, eller skall man låta pengarna gå till ägaren av Supermercadokedjan?

Kontroll är jätteviktigt, men måste anpassas till miljön där vi arbetar. Det finns andra verktyg för att granska att pengarna verkligen används på rätt sätt. Krav på kontroll kan inte behöva innebära att man tvingar in människor bland rad efter rad av varor i Supermercadon, gynnar storägarna och straffar bonden som säljer sina varor på den lokala marknaden - för att han eller hon inte kan ge en faktura.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

NADIA: Att leva för dagen

2010-03-26T22:13:00.019-05:00

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 5
Många i Peru lever en dag i taget. I västvärlden pratar vi mycket om att leva i nuet, tänka på det vi är i just nu. Här finns människor som lever så utan att behöva anstränga sig – de har inte något val.

När det blir rött för bilarna kastar sig Carlos, nio år, ut framför dem och börjar hjula för fullt. Precis innan det slår om till grönt springer han fram till bilarna och sträcker ut sin hand.

Någon bidrar med en slant, de flesta inte. På trottoaren vid sidan om vägen sitter Carlos mamma med ett barn i famnen. I handen har hon tuggummipaket som hon säljer. Carlos vet inte hur länge han har arbetat med att uppträda framför bilar.

- Så länge jag kan minnas, säger han.

Det börjar bli mörkt ute. Trumandet hörs på långt håll. Vid samma trafikljus som Carlos arbetar även Victor och Manolo i kväll. De turas om med pojken i rampljuset och uppträder varannan gång det blir rött. Manolo jonglerar i takt till det dova djembetrumandet som Victor framkallar. Båda är sminkade som clowner.

Victor och Manolo är i 20-års åldern. De är båda från Colombia och har rest runt i två års tid. Både Victor och Manolo har valt att leva så här. För dem handlar det om en livsstil.

- Jag vill återvända till rötterna, till det som är på riktigt. Genom konst och musik sänder jag mitt budskap till folk. Jag väcker de som är slavar i systemet och beroende av tiden och får leenden tillbaka, säger Victor.

Han berättar att livet i Colombia är hårt. Det är svårt att få jobb och han beslöt sig därför för att åka ut och resa. Nu jobbar för att få ihop pengar till mat och tak över huvudet. Mer än så vill han inte ha, säger han.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

GIZELA: "I kärlekens namn"

2010-03-25T20:09:00.010-05:00

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 1

Det är sen eftermiddag på en förskola i utkanten av Esteli. En självhjälpsgrupp på sju kvinnor samlas. Eftermiddagens tema är: Kärleken. Gruppen ingår i ett projekt som bedrivs av MIRIAM för att motverka våld mot kvinnor.

Efter en stunds småpratande frågar min kollega från Svalorna LA:s samarbetsorganisation MIRIAM:

- Vad är kärlek?

Deltagarna skriver koncentrerat sina svar. Många skratt hörs, och även en del djupa suckar. Strax efter uppstår en diskussion om att kärlek handlar om att ge allt. Vackra svar läses upp. Det handlar om att våga. Om kärlek som överkommer hinder. Kärleken som en kamp eller ett idogt arbete. Det handlar inte bara om kärleken mellan älskande par utan också om kärleken till barn och familj, till Gud eller till det yrke man har. Eller till sig själv.

Sakta men säkert svänger diskussionen och innebörden av "att ge allt" får en annan karaktär. Ett par deltagare berättar att de själva, eller kvinnor de känner, betraktat våldshandlingar som kärlekens ofrånkomliga baksida. En kvinna, som har med sig sina två barn till gruppen, berättar hur det var när hon låg på sjukhuset efter sin andra förlossning.

- Varje dag ringde jag hem till min äldste son för att kolla om hans pappa, alltså min man, tafsade på honom. Tar pappa på dig?, frågade jag.

Sonen svarade att pappan pussade honom godnatt och lämnade hans rum. Då kände sig kvinnan lugn.

Jag blir ställd. Hur kan man varje dag leva med hotet om sexuella övergrepp som om det vore det vore den mest naturliga saken i världen?

Efter mötet samlar jag ihop de lappar där deltagarna skrivit sina svar på de frågor som ställdes under början av träffen. Jag hittar då en ihopknycklad liten lapp som skiljer sig från de andra. Jag vecklar ut den. Där står: "Kärleken är något vackert - om vi vet hur vi ska leva den."

Gizela Stenfeldt

JENNY: Skrämda bröst och sociala klyftor

2010-03-19T17:58:00.005-05:00

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 5

I år blev för första gången en peruansk film Oscarsnominerad, i kategorin bästa utländska film. Priset kammades inte hem, men filmen La teta asustada, eller Faustas pärlor som den heter på svenska, vände ögon mot Peru och skrapade på några av landets historiska sårskorpor och sociala problem.

Filmen har kritiserats mycket inom landet för att visa upp en för negativ bild av Peru – fattigdom, segregering, kåkstäder och vidskeplighet. Den har också anklagats för att vara exotifierande, provokativ och till och med rasistisk.

Filmen skildrar en sällan speglad del av Perus år av väpnad intern konflikt – det sexuella våldet som användes som ett vapen under terroråren på 80- och 90-talen, då både terrorister och militärer begick grova våldsbrott mot civilbefolkningen och kring 70 000 människor miste livet. Tre av fyra offer hörde till redan marginaliserade grupper - fattiga bönder och bybor på landsbygden och i regnskogen med quechua eller andra minoritetsspråk som modersmål. Traumat är mer närvarande i de södra bergsområdena där de grövsta våldsbrotten begicks, och i de förorter och kåkstäder där de som tvingades fly fortfarande lever.

Huvudpersonen Faustas mamma blev våldtagen av militären och tvingades bevittna hur hennes man mördades. Dottern lider av ”la teta asustada”, det skrämda bröstet. Hon fick med sig sin mammas ångest och rädsla i modersmjölken. Filmen kretsar kring Faustas ärvda trauma och hur hon lever sitt liv med det.

Som en följd av den terror de utsattes för tvingades tusentals människor och ofta hela byar flytta sina liv till större städer. Filmens Fausta bor i Manchay, en av Limas många ”barriadas”, slumförorter. Nära hälften av Perus befolkning (enligt tidningen La República) lever i denna typ av områden, där 70 procent lever i extrem fattigdom och 90 procent bara har tillfälliga jobb eller är arbetslösa. Det är vanligt med brist på grundläggande hälsovård, undernäring, hög frånvaro i skolan, analfabetism och många sociala problem.

Den starka inhemska kritiken mot filmen är intressant. Den kanske delvis kan förstås mot bakgrund av de stora sociala skillnaderna i Peru och det ojämna sätt som konflikten drabbade olika etniska, sociala och geografiska grupper. De som drabbades hårdast tillhör fortfarande de grupper med svagast röst i det peruanska samhället.

Jenny Ringarp

SOFIA: Blandade känslor i Sverige

2010-03-18T04:25:00.005-05:00

Sofia Gustafsson, inlägg 11

Hemma i Sverige igen, med blandade känslor. Mysigt att umgås med familjen och vännerna som jag saknat när jag varit borta, men samtidigt är det så mycket från Bolivia som jag nu saknar när jag åkt därifrån. Som tur är får jag i alla fall fortsätta att tänka på och prata om Bolivia ett tag till.

Jag håller nämligen på med en informationsturné. Det innebär att jag reser runt i Sverige och föreläser om Bolivia, framförallt berättar jag om barn och ungdomars situation där och om vad vi i Svalorna Latinamerika gör för att försöka förbättra situationen något. Innan jag skulle börja med föreläsningarna var jag faktiskt ganska nervös, jag kände inte riktigt att jag hade något att komma med och dessutom har jag alltid tyckt att det är lite jobbigt att stå och prata inför en stor grupp av människor.

Nu känns det dock helt tvärtom, jag känner mig säkrare i min roll som föreläsare och jag märker hur intresserade många människor är av att få lära sig mer om Bolivia och Latinamerika. Jag har hållit föredrag i en del Rotaryklubbar, kyrkor och bibliotek, med en mestadels vuxen publik. Där blir det oftast frågor om både stort och smått, dessutom intresserar de sig mycket för de alpackasjalar jag har tagit med mig för att visa och sälja.

Det är dock skolor som har varit allra roligast att besöka. Även om det ofta är någon i klassen som kanske är lite stökig och inte orkar lyssna, så finns det alltid en grupp av elever som kommer fram till mig efter föreläsningen. Som säger att de fått något nytt att tänka på, att föreläsningen förändrat deras sätt att se på livet. Att de insett hur olika möjligheterna kan se ut för barn och ungdomar som råkat födas i ett fattigare land. Elever som känner att de också vill arbeta för att göra världen till en lite bättre plats.

I min sista blogg för Svalorna LA skulle jag därför dels vilja tacka alla underbara personer som jag mött i Bolivia, men även de inspirerande unga människor jag möter under mina föreläsningar!

Sofia Gustafsson